Orytmisk farsa

Någonstans i en svensk småstad arbetar tre män i en cykelverkstad. Ägaren Jörgen (Torkel Peterson) kämpar med sin manlighet och gör sitt yttersta för att framstå som en tuffing inför hustrun. Juan (Rodríguez) plågas av att hans labrador lever sina sista dagar. Aziz (Jan Fares) är en stolt och självsäker femtioplussare som fortfarande håller fast vid sin ungdoms raggningstekniker från hemlandet och ser fram emot att sonen (Hamadi Khemiri) och hans fru Amanda (Nina Zanjani) snart kommer ge honom ett barnbarn. Vad han inte vet är att Amanda går runt med en löskudde på magen och att paret i själva verket ska adoptera.
Efter allvarligheter som ”Zozo” och ”Leo” är Josef Fares tillbaka i ”Jalla Jalla ”- och ”Kopps”-svängen. ”Farsan” är en hyllning till pappor och deras egenheter. För de Fares-inbitna finns många bekanta element. Regissören har en egen ton i såväl personskildring som kameravinklar. Framför allt finns det alltid en charmig värme och ärlighet i hans filmer som är tilltalande.
I Farsan finns det Fareska berättandet närvarande i högsta grad. Dessvärre sätter dock några faktorer krokben för hela upplevelsen. För det första ligger personskildringarna farligt nära karikatyrer hela tiden och ibland slår de över på rött. Vidare råder en genreförvirring. Stundtals är humorn svart och andra gånger är det ren fars. Den största invändningen måste emellertid riktas mot det orytmiska berättandet som fullständigt krossar illusionen och förhindrar åskådaren att ryckas med i händelsekedjan. Bitvis händer det just ingenting och man sitter med gäspningen i halsen.
Själv föredrar jag den allvarlige Fares. Hans två senaste filmer berörde mig och uppvisade en ung regissör med stor potential. Men även för de som gillar den komiske Fares framstår Farsan som en ofokuserad berättelse med djupa svackor i dramaturgin. Det svaga manuset räddas dock delvis av en svart underton som med rätt hantering hade kunnat resultera i en skarpare skildring av faderskap och maskulinitet.