Vackert men distanserat

Los Angeles 1962. George, som spelas av Colin Firth, har nyligen förlorat sitt livs stora kärlek Jim i en trafikolycka. Men han är inte välkommen på familjebegravningen. George försöker nu få ordning på sitt liv igen, men vet inte om han kommer stå ut. Medan livet fortsätter med jobb och middagar med bästa vännen Charley möter George nya bekantskaper som gör livet lite lättare.
”En enda man” är designern Tom Fords debutfilm. Det är en film med mycket tilltalande bildspråk. Närbildsestetiken som delvis används fungerar bra och tillför en dimension i filmen. Då och då stannar filmens skeende upp och förlängs som i slow-motion. Detta ger en poetisk känsla. Dessa tillfällen är oftast när George själv betraktar sin omgivning vilket ger en upphöjd närhet till honom och hans sätt att tänka.
Filmen tar verkligen upp viktiga ämnen som att förlora någon man älskar och att vara homosexuell i 1960-talets USA. Trots det är filmen ganska avskalad och tar aldrig ut svängarna känslomässigt. Detta kan vara tilltalande men är i det här fallet något av en missräkning. Det skulle ha behövts några känslomässiga höjdpunkter i filmen för att den skulle kunna beröra på riktigt. Nu går det lite på tomgång, mycket på grund av huvudkaraktärens lugna personlighet.
En annan sak som ytterligare bidrar till att de känslomässiga höjdpunkterna uteblir är att filmen ibland känns lite högtravande. Colin Firths voice-over är strikt och nästan litterär, inte något som berör nämnvärt. Detta tillsammans med filmens musik som domineras av klassiska stråkar och ibland känns väl överdådig är en förödande kombination. Istället för att skapa närhet och förutsättningar att beröra är detta snarare distansskapande.
”En enda man” är en sevärd film tack vare sitt intressanta ämne och sina estetiska kvaliteter. Skådespelarna är också rakt igenom sevärda, inte minst Firth. Helhetsintrycket dras dock ner ordentligt på grund av avsaknaden av känsla och det alltför pretentiösa tilltalet.