Engelen

De inledande scenerna bränner sig fast. Narkomanen Lea (spelad med fokuserad intensitet av Marie Bonnevie) injicerar heroin och blir skjutsad av sin mamma för att träffa sin ettåriga dotter. Fosterföräldrarna drar sig först för att säga något om Leas uppenbart drogpåverkade beteende men när hon mitt framför alla somnar i en soffa blir det för mycket och de kör ut henne. Hela tiden försvarar Leas mamma sin dotter med saker som ”hon har sovit så dåligt, hon har varit så nervös för att träffa sitt lilla barn”. nbsp;
Det är en plågsamt stark öppning som man har svårt att hämta sig från och Margreth Olin hanterar det genom att låta oss gå i barndom. Återblickarna som följer är trekvart av tämligen schablonartade barndomsbilder där en ljusblommig uppväxt förbyts i ett brutalt uppvaknande: Leas pappa dör och tryggheten rämnar, mammans nya kille super och misshandlar, Lea söker tröst hos tonårspojkar och fylla. Det må vara sant men det behövs mer än bara sanna klyschor för att fördjupa eller förklara.
Margreth Olins egna berättarröst sammanlänkar det skira förflutna med nuets brutalrealistiska misär i poetiska ordalag som framhäver både det dokumentära och det förhöjda i skeendet. ”Engelen” var från början tänkt som en dokumentär om en god vän och Olins läsning knyter an till hennes tidigare dokumentärfilmer som ”Kroppen min”. På samma sätt som i den filmen är det här en balansakt på slak lina någonstans mellan det banala och det komplexa. Stundtals tar texten över för mycket från ett känsligt bildarbete och skriver åskådaren på näsan, men lika ofta lyfter Olins röst filmen.
Kanske är det också därför filmen så omärkligt kan gå från att vara en typiskt hårdslående missbrukarhistoria till en i slutändan oväntat mångfacetterad skildring av medberoende, familjeförhållanden och ansvarstagande, med eller utan knark. Det banala är inte mindre sant än det komplexa.