Hämnden

Att vända andra kinden till. Våld föder våld. Om vi inte kan lösa den lilla världens problem, hur ska vi då kunna lösa den stora världens? Ska man sammanfatta en sentens i Susanne Biers senaste film aktualiseras en rad väl beprövade sanningar. nbsp; Berättelsen om läkaren Anton (Mikael Persbrandt) handlar å ena sidan om ondska och maktlöshet. Å andra sidan om moral och mod. Stora ämnen, med lång tradition. nbsp;
Antons slitsamma liv som läkare i ett flyktingläger i Darfur flankeras av en vårdad medelklasstillvaro i Danmark. Denna privata värld verkar dock inte lika lätt att hantera för honom som den professionella. Sonen Elias är mobbad, hustrun Marianne (Trine Dyrholm) vill lämna honom. I sonens skolklass trappas våldet upp när Elias får en vapendragare i jämnårige Christian, vars mor nyligen dött i cancer.
Ofta hotas familjerna i Biers filmer. Av sjukdom och död, eller av andra separationer och katastrofer. I ”Hämnden” är familjkriserna helt centrala, utan att tippa över i känslosam melodram. Det är en stark och gripande film. Excellent och effektivt berättad, ypperligt spelad och sympatisk i sin tematik. Salig Harry Schein beskrev en gång hur kvalitetsbedömning av film kan vila på en rad av varandra oberoende faktorer – som angelägenhetsgraden i filmens ärende, intensiteten eller fräschören i dess verklighetsuppfattning, den tekniska skickligheten i manus, regi och spel samt övriga artistiska komponenter hos film, samt ungefär lika många saker till.
”Hämnden” är något så ovanligt som en film som skulle kunna belönas med höga poäng för de flesta av dessa faktorer. Alltså – en kvalitetsfilm. Ändå är jag inte helt övertygad om att jag tycker att detta är en riktigt så lysande film.
Biers fläckfria filmhantverk blottlägger just sin egen perfektion som en störande akilleshäl. Det sympatiska ärendet, den gode hjälten, de ständigt välsminkade skådespeleskorna, de vackra bilderna på savanner och danska sädesfält, allt må vara nog så njutbart. Bakom döljer sig vid närmare blick en rad klichéer med mindre sympatiska drag. Våldets smitta emanerar från de onda, fula och dumma. Vill man hata finns i Darfurs lokalbefolkning en tyrannisk och grotesk pamp, hemma i Danmark en sadistisk bilmekaniker. Bägge lika oförklarliga. Vill man förakta finns oförstående lärare och poliser. Mot dem ställs de goda och oskyldiga. När vi ser Mikael Persbrandt omsvärmas av tacksamma afrikaner, blir bilden oavsett intentionerna en svårsmält hyllning till den heroiske vite mannen som räddare.