Somewhere

Vad gäller filmstjärnan brukar man skilja mellan on-screen persona och off-screen persona. Å ena sidan summan (eller minsta gemensamma nämnaren) av alla gestaltningar på duken, å andra sidan den offentlige kändisens mer eller mindre stabila framtoning. I Sofia Coppolas film ”Somewhere” möter vi Johnny Marco (Stephen Dorff). Han är en skådespelare i yngre medelålder, tyngd av partyliv och sex appeal. Coppolas fokus ligger dock varken på de professionella eller offentliga sidorna av Johnnys hollywoodliv – snarare på den försvinnande lilla rest som blir kvar bortom off- och on-screen.
Vi möter Johnny när han just brutit armen under en fyllekväll. Den senaste filmen är färdiginspelad och efterarbete och lanseringsperiod verkar vara ett ödsligt limbo. Verkar – då det i Coppolas berättande är svårt att få den visshet om karaktärernas känslotillstånd som man brukar nå i en hollywoodfilm. Johnnys leda gestaltas snarare med långa och stillsamma tagningar än i ord. Oftast är han ensam – i sin Porsche, med inhyrda strippor eller i sin hotellsvit minglande bland oinbjudna gäster.

När en journalist frågar Johnny vem han egentligen är förblir han svarslös tills Coppola abrupt klipper till ännu en festscen. Den gipsade armen blir en sinnebild för hans instängdhet – en metaforik som når sin höjdpunkt i en utdragen scen där även hans ansikte packas in i gips för att ge en gjutform till filmens specialeffekter. Plötsligt sker dock en förändring. Johnny anförtros ansvaret för sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) för en tid.
Sofia Coppola har gjort sig bemärkt för sina excesser i skildringen av de ordinära aspekterna av extraordinärt liv – ensamheten i Marie Antoinettes hovtillvaro eller hos amerikansk medieelit på japanskt lyxhotell. I ”Somewhere” dras tematiken till sin spets. Johnny har förvandlats till en vara vars värde helt har förbrukats av andra än honom själv. När han snyftande förklarar sig vara ”ingenting” för sin ex-fru framstår det faktiskt mer som en korrekt beskrivning av sakernas tillstånd än som självömkande manligt koketteri. nbsp; nbsp;
Detta skulle mycket väl kunnat bli en ganska förutsägbar (och vanlig) skildring av kändislivets tomhet och kommersens fördärv. Coppola är dock inte ute efter några enkla poänger. Den extrema bristen på tempo och kamerans katatoniska dröjande vid detaljer eller Kaliforniska landskap blir mer än ideologikritiska verktyg. Här finns en sinnlighet och till och med en humor som förlöser – och till slut också en gnutta hopp.