Cornelis

Biografi i filmisk form är som genre nästan lika gammal som filmmediet självt.
Precis som de stora männen alltid hade förärats statyer, kom de också att föräras reproduktioner i rörlig bild. Eller kanske snarare imitationer, då den fiktiviserade filmbiografin ju spelar lika mycket med dramats register som med dokumentets autenticitet .
I Amir Chamdins film om Cornelis Vreeswijk möts dessa två motpoler tidigt. Vi ser Hans-Erik Dyvik i rollen som den blivande trubaduren illusoriskt införlivad i 1962 års stockholmska stadslandskap med den digitala teknikens övertygande hjälp. Gamla arkivfilmer från Stockholms lokaltrafik har fått utgöra källmaterial, sannolikt en orsak till att klassiskt klarröda SL-bussar figurerar i var och varannan scen i filmens inledning.
Efter att vi introducerats för den unge Cornelis och sett honom lämna brödjobbet på Beckomberga sjukhus, följer som genren föreskriver den stora upptäckten. Anders Burman (Johan Glans) och Fred Åkerström (David Dencik) delar på äran i ett par scener.
Först en blöt maskeradfest där gitarren kommer fram, sedan en audition i skivbolaget Metronomes studio. Den verkliga urscenen har dock redan förevarit i en prolog, där barnet Cornelis förs till ett tuberkuloslasarett av tyska soldater. Uppväxten i Holland och flytten till Sverige är annars frånvarande i filmen. Det är trubadurens karriär vi får följa.

Och visst får vi se allt vi kan önska ur Cornelii liv. Uppgång och fall inkluderande turnéer, filminspelningar, rattfylla, en sjunken husbåt, knivhotade transvestiter, fylla, bakfylla, fängelse, eldsvåda, diagnos av levercancer samt den sista sommarens trumfartade återkomst på ett fullsatt Roskilde. Allt pedagogiskt interfolierat av autentiska löpsedlar från tabloiderna som både talar om att dessa händelser verkligen hänt och att dess huvudperson stod mitt i folkhemmets rampljus. Dessutom bjuder man på en gnutta mer renodlat privatliv – äktenskap, svartsjuka, (oansvarigt) föräldraskap och ännu mer fylla.
Det som saknas i ”Cornelis” är – det kittlande livsödet till trots – verklig dramatik. Vet man redan något (och kanske lite till) om trubaduren finns inte mycket att överraskas av, men inte heller så mycket att gripas av. Scenerna blir ett pärlband med brottstycken ur ett konstnärsliv. Det är ofta välgjort och snyggt, men filmen får ändå sin främsta skjuts genom Vreeswijks stora bidrag till den svenska kulturen – hans musik.