Trädet

Den australiensisk-franska filmen ”Trädet” kunde knappt ha fått en mer dagsaktuell inramning. Just i katastrofdrabbade Queensland utspelar sig en berättelse där naturens nycker, krafter och faror kommer att stå i centrum.
Det är dock utan spektakulärt dramatiskt tilltal den tragedi som inledningsvis drabbar Dawn (Charlotte Gainsbourg) och hennes familj presenteras. Hennes man dör och världen går sönder. Ensam med de fyra barnen glider hon in i apati och misär. Åttaåriga dottern Simone (Morgana Davies) har varit pappas flicka och söker ensamheten uppe i det magnifika magnoliaträd som skänker gården skugga. Trädet ger inte bara tröst genom sin vederkvickande skönhet, här bor också den saknade faderns röst och själ. I alla fall för Simone.
Med nedtonad realism skildras Dawns kamp med sin sorg. Bertuccellis berättande är melankoliskt och stämningsmättat. Scenerna slutar ofta i intet. Vi möter familjemedlemmarnas sorg i vardagliga situationer som tycks slumpvis utvalda. Det är en långsam film, men bristen på dramaturgiskt driv är snarast en tillgång i denna sorgesång. Liksom det ödsliga landskapet där tiden tycks ha stannat.

Den lugna och lite diskontinuerliga sakligheten balanseras av den ambivalenta hållning inför naturen som successivt etableras. Är det bara inbillning att den döde fadern gömmer sig i trädet? Varför kommer det grodor ur toaletten? Naturen framstår i allt högre grad som en ödesdiger kraft.
Med avseende på Charlotte Gainsbourgs medverkan är det svårt att inte se ”Trädet” som en – låt vara betydligt mer försonligt hållen – pendang till von Triers kontroversiella ”Antichrist” från 2009. Även här en bottenlös sorg, om än mer skuldfri. Även här en besjälad och farlig natur. Framför allt även här en lysande Gainsbourg i huvudrollen. Bertuccelli har iscensatt en gripande och vacker film som trots sina fantastiska inslag lyckas hålla all melodramatisk excess i schack.