Försvunnen
Premiär: 26 augusti på SF
Lyckade rysare tillhör inte vanligheten i den svenska filmfloran. Något med genrekostymen sitter ganska illa i våra trakter. Ofta är upphovsmännen på tok för upptagna av efterapning för att anpassa konventionerna till ett nordligare klimat. Mycket riktigt kan också långfilmsdebuterande Mattias Olsson amp; Henrik JP Åkesson sina skräckklassiker utan och innan, i synnerhet de som utspelar sig på den amerikanska landsbygden.
Så när Sofia Ledarps Malin packar flyttlasset och lämnar staden bakom sig för att komma ifrån ett uppslitande förflutet och styr bilen mot lugnet i de djupa skogarna så vet vi att hennes sinnesfrid kommer att bli dyrköpt. Så snart den stora svarta jeepen dyker upp i hennes backspegel börjar nog hon ana detsamma för snart viker hon av på en mindre väg.
Referenser till 70-talets hillbillyhorrorklassiker som ”Den sista färden”, ”Duellen” och ”Motorsågsmassakern” står som spön i backen och något slags bragd är det att åkalla dessa milstolpar utan att behöva skämmas för sig. Den läskige lantisen kommer här i Kjell Bergqvists gestalt och han gör det med en så skrämmande vardaglighet och entonig saklighet att han i samma ögonblick som han knackar på Malins bilruta utan att röra en min pulvriserar alla minnesbilder av Åsa-Nisse.
Regissörerna verkar ha använt sig av en liknande metodik. Med konsekvent lågmäld professionalism och utan att helt förblindas av sin uppenbara beundran av sina förebilder går man till kärnan av berättelsen och roten av det onda. Faktum är att hela den omsorgsfulla och yrkesskickliga produktionen präglas av en klar insikt om att det återhållsamma är nog så skrämmande som den eskalering som följer därpå och en välgörande idé om att de svenska skogarna inte behöver vara mindre läskiga än den amerikanska vildmarken.
Ändå är det något som saknas i ”Försvunnen” för att den verkligen ska lyfta. Kalla det en existentiell dimension, en aspekt som exempelvis i nämnda 70-talsklassiker gör att de går på djupet. Det gör också att den primalförvirrade scenen där Malin i ren överlevnadsinstinkt lerar ned sig i skogen bara känns flummig och malpacerad i en annars så smidig och effektiv berättelse. Kanske är filmen ändå aningen för lagom för att släppa sargen och gå bananer så fullständigt eller så är det bara ett 70-talsgrepp som gott kunde ha lämnats orört. I allt annat är ”Försvunnen” en gediget svenskbyggd bruksthriller. Det ser man ju inte heller varje dag.
nbsp;