3 idiots

Den indiska collegekomedin ”3 idiots” berör allvarliga samhällsfenomen som utbildningssystemets höga utslagningsfrekvens och möjligheten att få välja yrkesbana utan påtryckningar från familj. Den seriösa agendan får dock inte stå i vägen för den lättsamma underhållningen eller sången och dansen. Det är ju trots allt en Bollywoodfilm det rör sig om.

En sådan berättas gärna i dramatiska återblickar och så även här. Den lika lysande som rebelliske ingenjörstudenten Rancho gick upp i rök efter skolavslutningen och har inte synts till sedan dess. Tio år senare blir hans två bästa vänner från universitetstiden, Farhan Qureshi och Raju Rastogi, uppsökta av en hämndlysten bekant från studieåren som hävdar att han vet var Rancho tog vägen och varför han försvann. Genast därpå tas vi tillbaka till skolstart och de tre vännernas första möte.

Den lekfullt antiauktoritäre Rancho är filmens självklara centralfigur och sina vänners hjälte. Han spelas med spjuveraktig skärpa och alvliknande spänst av ungdomligt sminkade Aamir Khan (”Lagaan”), som sedan tjugo år tillbaka är en av den indiska populärfilmens absolut största stjärnor. Precis som i den epokgörande ”Dil Chahta Hai” dominerar han filmen men släpper även fram yngre förmågor i rampljuset. nbsp;

Hindikomedier är ofta tokroliga dratta-på-rumpan-affärer eller sötsliskiga bortom vett och sans, men 3 idiots är varken eller. Nog för att man omfamnar melodramatiken i varje ögonblick men det sentimentala drivs inte allt för långt och filmen har en rad fyndiga inslag som driver med den såsigare delen av filmtraditionen, däribland besöken i Rajus fattiga föräldrahem. Det är snyftscener filmade i självironiskt svartvitt och med smarta blinkningar till femtiotalsklassiker, som för att ta udden av eventuella invändningar. nbsp;

Även paradnumret bland de många sångerna, ”Zoobi doobi”, hyllar och parodierar Bollywoodkonventioner om vartannat och det är en vinnande strategi. 3 idiots är klyftig nog att ifrågasätta sin sentimentala fånighet men ändå njuta av den.

Det klyftiga går igen i en rapp dialog och ett roligt persongalleri som nästan hela tiden hamnar på rätt sida om det plumpa. Det är många snygga och skojiga vändningar på vägen till den andra aktens obligatoriska högdramatiska vändpunkt, som även den är ovanligt komplex med fördjupning av karaktärer och tematik.

Det är tydligt att man med den monumentala publikframgången ”3 idiots” har haft ambitionen att både underhålla och utbilda. Måhända är det en balansövning som inte helt och hållet håller linan ut. Visst flamsar man bort de allra mest komplexa delarna av det allvarliga grundstoffet, men med sådant skönt flams är det svårt att misstycka. För underhållen, det blir man.

nbsp;

nbsp;