Jodhaa Akbar

nbsp;

Indisk film. En av världens största och mest framgångsrika kulturindustrier, i väst omgärdad av föreställningar om kitsch, teatralitet och moral. Och vill man ha sina fördomar om Bollywoods estetik bekräftade bör man nog se ”Jodhaa Akbar”. I denna skildring av krig och kärlek i 1500-talsmiljö möter romantik, sång och musik grälla färger och spektakulära scenerier. nbsp;

Här möter också ett tilltal som ibland må framstå som ovant för en åskådare van vid hollywoodska eller europeiska kvaliteter. De bollywoodska kvaliteterna bygger på andra excesser. Här beledsagas känslomättad dramatik av udda bildrytmer eller stämningsbrytande sånger och danser, intrigen förklaras av omständiga dialoger (ibland dubblerad av berättarröst) och många scener är plågsamt utdragna. Samtidigt finns i grunden ett hantverk som lika ofta känns hemtamt – hjältarna och hjältinnornas kärlek, konflikter och stordåd skildras i masscener eller intima dialoger vars formspråk vi känner igen från vilken mainstreamfilm som helst. nbsp;

Hur ska man då kategorisera Jodhaa Akbar? Historielektion, storslagen underhållning, kulturmöte eller propaganda? Lite av varje faktiskt. När stormogulen Akbar den store (eller Jalaluddin Muhammed Akbar som var hans fullständiga namn) enade ett antal muslimska och hinduiska småstater, slog ned afghaner och uzbeker samt administrerade reformer, är det en början till ett samlat Indien. Filmen skildrar några dramatiska brottstycken ur denna process, samtidigt som den också berättar om motsättningarna mellan de olika grupperingarna. nbsp;

Främst tematiseras detta genom den hinduiska prinsessan Jodhaa som muslimen Akbar den store gifter sig med av politiska skäl. Deras konfliktfyllda kärlekshistoria är navet i denna berättelse om hur stormogulens vidsynthet utvecklas och gör Hindustan till ett hem för tolerans och religionsfrihet. nbsp;

Så var det detta med propaganda. Mina kunskaper i indisk historia är snarare obefintliga än begränsade. Inte minst detta faktum gör att jag ser på Jodhaa Akbar med viss misstänksamhet. Tematiken är nog sympatisk, men ett så idealiserat porträtt av en stor man ur historien som detta aktiverar obönhörligt den kritiska blicken. nbsp;

nbsp;

Per Vesterlund nbsp;

nbsp;