Vi har en påve

Påven är död och kardinalerna har samlats i Sixtinska kapellet. Alla ber de till gud att de ska slippa bli nästa påve. Men en olycklig själ ska gå därifrån med den tunga bördan på sina axlar. Det är upptakten till Nanni Morettis ”Vi har en påve ”. Den nya påven som spelas på ett alldeles utmärkt sätt av Michel Piccoli bryter ihop precis när han ska presenteras för världen. En psykoanalytiker kallas till Vatikanen, men strax lyckas påven rymma och beger sig ut på egna äventyr.
Piccolis porträtt av påven har många likheter med Victor Sjöströms rollprestation som Isak Borg i Ingmar Bergmans ”Smultronstället”. Piccolis påve närmar sig slutet av livet och orkar inte spela stark längre. Han söker likt Isak Borg i sitt förflutna och försöker finna det som verkligen betyder något i livet.
Porträttet av den nyvalde påven är fint på ytan, mest tack vare den fantastiska skådespelarinsatsen nbsp; som ger karaktären liv. Men bilden av påven hinner inte riktigt blomma ut. Jämförelsen med Bergman haltar betydligt då det här porträttet inte är i närheten av det djup som finns i ”Smultronstället”. Här blir det ganska endimensionellt.

Moretti försöker mejsla ut sin karaktär genom att vi får följa honom hos psykologen och i några få möten med människor ute i det vanliga livet. Vi får också veta att hans stora passion i livet är teater. Mycket mer än så blir det inte. Istället får kardinalerna och det mer humoristiska lite för mycket utrymme i filmen. Det gör att filmen tappar fokus och saknar riktig känslomässig tyngd.
Det som utspelar sig i Vatikanen medan påven är på rymmen har dock klara förtjänster. Moretti demonterar hela förfarandet kring hur en påve väljs och vi får följa med in bakom kulisserna. Här får vi bland annat se kardinalerna spela kort och volleyboll. Moretti lyckas placera kardinalerna i den mer komiska situationen efter den andra. Lite billigt kan tyckas, men det är faktiskt ett effektivt grepp för att förmänskliga kardinalerna och framförallt blir det riktigt underhållande.
”Vi har en påve ” har helt klart sina poänger och lyckas trots allt skapa ett varmt porträtt av den ofrivilliga påven. Men filmen når inte riktigt de höjder som man förväntar sig av Nanni Moretti.

nbsp;