Rätt ton mellan humor och allvar

”Cancer? ..men jag är så ung…och jag återvinner ju? ...” Adams spontana reaktion på läkarens besked om vad som orsakar hans ryggvärk kan på papper låta en aning krystad. Finkänsligt levererad av Joseph Gordon-Levitt slår den an precis rätt ton mellan humor och allvar. Precis som det mesta i ”50/50”.

Titeln syftar till de överlevnadschanser som ryggradscancern ger den 27-årige Adam och en sådan prognos slår förstås hans liv i spillror. Hans redan rätt så frånvarande flickvän glider allt längre ifrån honom, trots att hon säger sig vilja stå vid hans sida. Bäste vännen som sedan tidigare var en högljudd och sexfixerad drummel, spelad av Seth Rogen från Judd Apatows ”På smällen” och ”40 Year Old Virgin”, blir bara mer burdus och tycker att Adams väg genom eländet ska gå via engångsligg.

Det här har man alltså velat göra komedi av – och till råga på allt en sådan där som vill få dig att gråta en skvätt. Beskrivningen av den här cancerkomedin låter inte smakfull direkt, men på något mirakulöst sätt blir det ändå det. Visst skrattar man och banne mig om inte tårkanalerna vattnas med.

Stor del i framgången har redan nämnda Gordon-Levitt. Komisk timing har han visat prov på förr men här har han en helt ny tyngd. Många repliker är små under av sorgkantad galghumor som han nyansrikt förankrar i trovärdighet. Seth Rogen tar i vanlig ordning ut svängarna mer, men hans desperata jakt på enkla lösningar åt sin bäste vän är både berörande och oväntat mångfacetterad.

Stjärnskottet Rogens närvaro garanterar viss publiktillströmning och hans koppling till den sortens komedi om grabbig vänskap som fick något amerikanskt språksnille att mynta begreppet ”bromance” är passande, för även det här är väldigt mycket ”killar emellan”. Åtminstone tills flickvännen (Bryce Dallas Howard i samma sorts endimensionella och väna ragataroll som hon alltid verkar få) är avpolletterad och fältet är fritt för Adams mamma (en sylvass Anjelica Huston) och hans unga terapeut (Anna Kendrick, som verkligen matchar Gordon-Levitt steg för steg i form och finess). De är en frisk uppblandning av grabbigheten som ger filmen vingar.

50/50 har alltså både killkompistemat och skådespelare gemensamt med ovan nämnda Apatowfilmer, men stilen erinrar mer om Cameron Crowes lätta handlag med tunga ämnen. Om exempelvis mästerstycket ”Jerry McGuire” har varit en medveten inspirationskälla för manusförfattare Will Reiser är oklart, men spåren är tydliga.

Mestadels vill förstås pr-maskineriet kring filmen få det till att Reiser är inspirerad av sina egna erfarenheter som cancerpatient. Nog kan dessa ha ett och annat att göra med att den våghalsiga lindansen över avgrundsgapet mellan humor och allvar är så lyckad. 50/50 är fullmatad med tonsäkra detaljer och ställen där det hade varit så lätt att trampa fel. Filmer om vanliga människor som övervinner sina fysiska hinder mot alla odds brukar annars vara smått outhärdliga, men 50/50 är faktiskt en högoddsare som går hem.