Autentiskt polisdrama

Det franska dramat ”Polis” vann tidigare i år jurypriset på filmfestivalen i Cannes. Precis som det låter är det ett polisdrama och det handlar om en grupp inom polisen som utreder brott mot barn. Det är alltifrån barn som är hemlösa till barn som blir utnyttjade sexuellt. Vardagen är tuff för gruppen och de har ofta svårt att hålla tillbaka känslorna i mötet med förövarna. I ett rasande tempo radas de mest hjärtskärande historierna man kan tänka sig upp. nbsp;

”Polis” har en autentisk, nästan dokumentär, känsla. Fotot, och konstigt nog även de något skakiga skådespelarinsatserna, bidrar till den autentiska känslan. I nästan alla andra filmer hade svajigt skådespeleri varit en nackdel, men här förhöjer det istället äkthetskänslan och gör att de känns mer som riktiga människor.
Tempot i ”Polis” är högt redan från start, otroligt högt faktiskt. Det är nästan svårt att hänga med till en början, men snart vänjer man sig och det hela blir riktigt spännande. Det är imponerande att regissören Maïwenn lyckas berätta i ett så högt tempo och ändå hålla åskådarnas intresse vid liv. På något märkligt sätt är det relativt lätt att förstå sammanhanget, trots att scenerna är korta och hela tiden går vidare till något nytt. Varje scen har betydelse i ett större sammanhang.

Filmens förmåga att beröra är dess allra största styrka. Det är förstås tacksamt att göra film om barn som far illa. Det går liksom inte att misslyckas. Men ofta känns det aningen cyniskt. Det gör det aldrig här. I ”Polis” känns det hela tiden äkta, till stor del tack vare den dokumentära känslan. Flera av filmens scener är så påtagliga att det känns i hela kroppen.

Det höga tempot i kombination med det allvarliga ämnet blir tyvärr lite av en belastning för filmen. Man har velat pressa in för många olika fall i filmen. Det hade varit bättre att begränsa antalet fall så att man kunde gå mer på djupet och lära känna de olika karaktärerna lite bättre. Maïwenn har istället för att lita på sin förmåga att beröra med små medel känt sig tvungen att ta i från tårna. Det är väldigt synd och gör filmen lite överlastad. Ett bra exempel på detta är det märkliga och omotiverade slutet.

Även om ”Polis” kanske inte riktigt kommer med något nytt så är det en viktig film som påminner oss om viktiga samhällsproblem. Möjligen saknas någon form av nyansering av problemen istället för att som nu bara erbjuda ett enda perspektiv. Det är dock lätt att ha överseende med bristerna i den här filmen. Det är utan tvekan så att de goda kvaliteterna i ”Polis” väger över och gör det till en riktigt bra film.

nbsp;