Sinnligt visuell och svidande tragisk

Kevin är inte som andra barn. Från sin allra första stund verkar han inbegripen i någon slags nihilistisk envig med sin mor. Det är en manipulativ kamp som blir alltmer hatisk och utagerande med tiden. Riktigt hur illa det skulle sluta kunde ingen ana. Fast borde inte någon ha gjort det?

Åtminstone hans mor, verkar det samlade grannskapet tycka. De behandlar henne som en paria med allt från blickar i avsky till rena våldsamheter. Själv verkar hon instämma och det är längs självanklagelsens väg vi får vandra med henne mot sammanbrottets rand. Ingen gör katatoni så nyansrikt som Tilda Swinton och här får hon testa många variationer inför livets många prövningar. Hon är otrolig.

Filmen, i sin tur, säger att det inte bara är Kevin vi måste prata om, utan om familjen och föräldraskapet. Vad betyder det att inte älska sitt barn och vad händer om det barnet växer upp och gör något fruktansvärt? Det är nästintill förbjudna frågor som dessutom saknar enkla svar. Den särpräglade bildberättarbegåvningen Lynne Ramsay (”Råttfångaren”, ”Morvern Callar”) har gjort en modig tolkning av Lionel Shrivers brevroman.
Den här filmversionen är så långt ifrån litterär man kan komma utan att närma sig abstraktionen. Den rör sig längs en pulvriserad tidsaxel som snarast känns som mammans försök att lappa ihop händelserna i sitt sargade medvetande. Det är ett magnifikt klipparbete som trots den kraftiga fragmenteringen är känsligt och följsamt med osviklig känsla för betydelsebärande detaljer. Ramsay har full utdelning av sin bakgrund som stillbildsfotograf och sitt samarbete med klippare och filmfotograf. Det här är en av de mest sinnligt visuella upplevelser man kan se på bioduken just nu. Även ljudarbetet är synnerligen inspirerat och skänker tillställningen en lätt vriden njutning.

Det är också en av de otäckaste bioupplevelserna på länge, men inte som en ordinär rysare. Få fysiska grymheter visas i bild, men den psykiska laddningen mellan mor och barn är isande vardaglig och svidande tragisk. Deras känslomässiga isolering är lika påtaglig som utgången obeveklig. ”Vi måste prata om Kevin” gör ont, men det kommer att kännas bra efteråt.