Cineastisk feberyra

Leos Carax första film sedan millennieskiftets ”Pola X” har i lika delar hänfört och förbryllat den internationella kritikerkåren. Där har man varit välvilligt inställd till honom ända sedan den ”franska nya vågen”-influerade debuten ”Boy Meets Girl” och den magiska socialrealismen i ”De älskande vid Pont-Neuf”. Mottagandet av ”Holy Motors” har kretsat mycket kring att begripa sig på den och dechiffrera dess betydelser, trots att den alldeles uppenbarligen utgör ett stycke film vrickad bortom allt förstånd.

Att kritiker ändå hugger på betet är kanske inte så konstigt eftersom ”Holy Motors” är ett filmhistoriskt citatfyrverkeri och en självreflexiv soppa av anspelningar på vedermödorna kring illusionsmakeri och skaparvåndor, uppblandad med filmteoretiskt allmängods. Ta bara öppningsscenen: En man i solglasögon vaknar i ett mörkt rum. Långsamt letar han sig fram till ett litet hål i den heltäckande tapeten. Plötsligt har mannen – till råga på allt spelad av regissören Carax – en nyckel i handen, precis där pekfingret brukar sitta. Rummet öppnar sig mot en gammaldags paradbiograf där åskådarna tittar på oss i publiken samtidigt som något stort och frustande sakta släpar sig genom biogången, på väg mot duken. Begripligt? Näppeligen. Fascinerande? Alla gånger.

Fängslande är Carax rapsodi till film även efter prologen, om än inte mer redig. En rik tvåbarnsfar vid namn Oscar - spelad av Carax ständige manlige huvudrollsinnehavare Denis Lavant - nbsp; kliver in i en lång, vit limousin. Resten av filmen körs han runt Paris gator och iklär sig olika roller för olika episoder. I den oanat innehållsrika bilen hittar han rekvisita, smink och garderob att genomföra alltifrån tiggeri, yrkesmord, actionsekvenser i motion capture till någon slags bisarr cyberakrobatporr. Kulmen nås när han, utklädd till begravningsbukettuggande dvärg, biter fingret av en fotografassistent vid ett modereportage och slickar modellen (en lättklädd Eva Mendes) blodig i armhålan. Därefter drar han ned henne i ett grotthål, klär på henne en burka och somnar naken i hennes knä med sitt fullfjädrade stånd i vädret.

Efter detta lägger sig den cineastiska feberyran och filmen slappnar av något. Tur är väl det, något annat hade bara tröttat ut. En återhållsam avslutningsakt är det enda rimliga vägvalet för Carax och hans limousine. Tyvärr framträder inget djup i lugnet. Mer än något annat är det kanske detta som frustrerar med ”Holy Motors”. Även när den verkar ha något att berätta så gäckar betydelserna. Kvar blir en film där delarna mestadels hänför men helheten enbart förbryllar.