Slarvigt komponerad

Det finns en synnerligen välfunnen bild i ”Godheten”. En hemlös ligger på en bit kartong utanför ett skyltfönster. Han är insvept i ett sovtäcke med Nordens flaggor som motiv. I anknytning till filmens tema om gemensamhetens och solidaritetens död så är det en laddad bild som väcker tankar och associationer. Det är en skärva av vardaglig bildlyrik som erinrar om kvaliteten och udden i Stefan Jarls klassiska modstrilogi. Som sådan är tyvärr bilden ganska ensam i filmen.

”Godheten” torgförs som essäfilm om tidens giriga anda och framväxten av ett nytt klassamhälle. Den är tillägnad videoessäns mästare Chris Marker, som nyligen gick bort, men Stefan Jarl har väldigt lite av förebildens underfundighet eller känslighet. Försöken till filmpoesi gränsar till det banala och den eftertänksamma berättarrösten må vara personlig men har ganska lite matnyttighet. Vapendragaren och skådespelaren Thommy Berggren har tidigare fungerat utmärkt som ciceron för Jarl, se gärna ”Liv till varje pris” som exempel på detta. Här är han oväntat ofokuserad och Jarl använder honom på ett fladdrigt sätt utan att veta vad han ska göra av honom och hans långrandiga och omdömeslösa imitationer av storkapitalister. Filmen inleds med en lång scen med en stillasittande Berggren som lyssnar på ett av Olof Palmes fantastiska tal om demokrati och människovärde. Närbilden som dröjer kvar vid skådespelarens inkännande ansikte vill uppfattas som pregnant. För min del känns det mest billigt.

Överlag känns ”Godheten” ganska slarvigt komponerad. Av någon anledning är detta en inte helt ovanlig egenskap hos Jarl och hans generationskamraters filmer under den digitala eran. Filmare vars verk under det analoga tidevarvet präglades av en brännande skärpa och träffsäkerhet förfaller med den nya tekniken alltför ofta till okoncentrerat svammel. Här känns benämningen essäfilm mest som en ursäkt. Stefan Jarl verkar tycka att essäistisk stil är ett evigt cirklande kring saken utan att någonsin komma till kritan. Istället för att emellanåt sätta punkt hoppar han vidare till nästa vinkling på ämnet utan att ha gjort någon nämnvärd poäng med den föregående.

Om Stefan Jarl inte riktigt gör sig som essäist, så har han fortfarande sina förtjänster som hårdslående dokumentärfilmare och debattör. ”Godheten” har sina bästa stycken i raka reportageintervjuer med diverse nationalekonomer, ledarskribenter och forskare, som får rikligt utrymme att ondgöra sig över storbankernas och politikernas samröre och om bonusar, riskkapitalister och privatiseringar. Mestadels både intressanta och tankeväckande är dessa välformulerade redogörelser skoningslösa i jämförelse med resten av filmen. Vore det inte för Jarls iver vid klippbordet att ta rallarsvingar mot kapitalet i parti och minut så skulle de till och med kunna kallas för nyanserade. Som det är nu öppnar han för att filmens kritik ska avfärdas som svepande med bristande analys och han själv för folkhemsnostalgiker. Det vore synd för ämnet förtjänar den brandfackla som sluggerdokumentären ”Godheten” kunde ha varit men inte är.