Grymt och vackert

Året är 1945. Kriget är över och Hitler är död. Fjortonåriga Hannelore lämnas ensam med sina fyra yngre syskon när de allierade trupperna fängslar hennes nazistiska föräldrar. Barnen lämnar skogsstugan och börjar sin långa och farliga vandring genom ett härjat landskap mot deras mormors hem i Hamburg. Längs vägen möter de svältande och skräckslagna barnen en ung judisk man som av någon anledning väljer att slå följe för att beskydda dem.

Cate Shortlands andra långfilm är inget annat än makalös. Fri från sentimentalitet vänder den ut och in på bekant tematik och får oss att se slitna sanningar ur ett nytt perspektiv. Känslomässigt är den lika omedelbar som rikt facetterad och Shortland väjer undantagslöst för enkla förklaringar. Komplexiteten matchas utomordentligt av en samling unga skådespelare med vidunderlig uppriktighet som inte tar ett enda steg fel. I titelrollen genomgår en hjärtskärande Saskia Rosendahl vibrerande uppvaknande på flera plan och är alltigenom oförfalskad. När hon konfronteras med fotografiska bevis på krigets förbrytelser är hon lika osympatisk som berörande.

”Lore” väcker i varje led motstridiga känslor och impulser. Sympati blandas med vämjelse när krigets groteska konsekvenser visas upp i närgångna ögonblicksdetaljer. Barnens vandring genom den mörka skogen känns som en folksaga med ständigt närvarande laddning av våld och sexualitet. Med hjälp av ett självlysande filmfoto signerat skildrar Cate Shortland strapatserna som en till hälften ihågkommen mardröm. Skräck och skönhet blandas till ett överväldigande kraftfullt och sanningsenligt uttryck för hur grymt och vackert livet kan vara, inte sällan samtidigt. Den impressionistiska och meditativa bildvärlden utgör minnesfragmenten som formar den person som Lore ska bli. När hennes uppvaknanden kommer är de lika drastiska som sammansatta. Slutbilderna väcker tankar om fundamentalistiska övertygelser och vad som händer när livslögner går i kras. Det, liksom resten av ”Lore”, är magnifik filmkonst.