Känslosamt och dramatiskt

Slumpen gör att jag inom loppet av blott ett par timmar ser två storfilmer om rekorderliga västerlänningar på flykt undan asiatiskt Inferno. Oscarvinnaren ”Argo” om gisslandramat i Teheran 1980, och så den här filmen om tsunamikatastrofen julen 2004. Berättelser ur verkligheten, således, som så ofta i den samtida filmen.

Spanska storproduktionen ”The Impossible” skulle kunna karaktäriseras som en katastroffilm. När genren var som störst på 1970-talet var katastroferna oftast fiktiva, och inte sällan med politisk laddning. Brinnande skyskrapor, blodtörstiga hajar, sjunkande fartyg eller flygplanskapningar fick civilisationskritiska funktioner. Det var en tid då den nyss så säkra moderniteten var hotad och ett återkommande inslag i filmerna var omdömeslösa, giriga eller övermodiga män som äventyrade sina medmänniskors säkerhet.

I Bayonas storslagna iscensättning av de fruktansvärda tragedier som utspelades i Khao Lak för åtta år sedan riktas inga anklagelser mot någon. Flodvågen blir lika oförklarlig för åskådaren som för filmens huvudpersoner. Maria (Naomi Watts), Henry (Ewan McGregor) och deras tre små söner skingras i vågorna. Filmen följer bara deras kamp för att finna varandra i den obeskrivliga förödelse som följde vågen.
Naturligtvis blir det både känslosamt och dramatiskt. Juan Antonio Bayona, vars största succé ju är spökrysaren ”Barnhemmet”, imponerar i de dramatiska översvämningsscenerna. Naomi Watts övertygar som den kämpande modern. Det är svårt att inte engageras i skildringen av den kämpande familjen.

Samtidigt blir jag bitvis också lite illa berörd av denna filmiska uppvisning. Dels av dess ibland påträngande sentimentala övertoner, dels av den självklarhet med vilken den omfamnar sitt uppdrag att rädda den brittiska familjen. Inte för att förringa just deras lidande och upplevelser (storyn har verklighetsbakgrund), snarare ur geopolitisk utgångspunkt. Där katastroffilmerna en gång problematiserade den västerländska civilisationens framsteg – och lät katastroferna bli symptom på dess övermod och girighet – framstår de här som den enda räddningen undan kaos. nbsp;

Sedan är ju med visshet en stor del av dagens filmpublik ännu personligen berörda av tsunamins förödelse. Här finns också en etisk aspekt att beakta när man i melodramens estetiska dräkt lyfter fram en av alla de familjer som drabbades. Så den är lite svår att förhålla sig till, denna film – välgjord och känslosam men också i någon mån exploaterande och perspektivlös.