Inte för vuxna

”Broadway, looked so medieval”, skaldade en gång New York-rockaren Tom Verlaine med sitt Television. Steget kan tyckas långt från nervig 70-talsrock till lika nervig fantasy av 2013. Ändå får norrmannen Harald Zwarts iscensättning av Cassandra Clares ungdomsböcker mig att associera just till denna koppling mellan det ultramodernistiska Manhattan och medeltidens gotiska arkitektur.

Saker är inte vad de synes vara, så kan kärnpunkten i ”The Mortal Instruments: Stad av skuggor” uttryckas. En kärnpunkt som skulle kunna vara frukten av en surrealistisk estetik, eller av det gotiska i bemärkelsen stämningsmättad mystik. Främst handlar det dock naturligtvis om ett kommersiellt koncept – att kombinera Harry Potter och Twilight i en snäppet vuxnare fiktion.
Här finns ett lika dolt universum som den trollkarlsvärld J.K. Rowling så framgångsrikt lanserat. Men den är inte anpassad för skolbarn – här är det bakom Brooklyns och Times Squares trendiga fasader som oanade världar gömmer sig. Tonåriga Clary (Lily Collins) ser konstiga saker ske på klubbar och caféer. Män i kåpor och rustningar begår våldsdåd som ingen annan kan skönja. När hennes mamma angrips börjar hon förstå att hennes uppväxt är en konstruktion. Egentligen är något mycket speciellt i en värld styrd av helt andra regler än den vanliga.

Så långt är ”The Mortal Instruments” kuslig och medryckande. När världen av skuggjägare (en ärofull kategori dit Clary hemligen visar sig höra) och demoner presenteras faller dock intrigbygget samman. Dels då dess dolda universum inte framstår som lika elegant konstruerat som det Harry Potter vistats i. Här möter mest ett sammelsurium av änglar, korståg, årtal och diverse monster. Allt interfolierat av hejdlös koreografi, ibland hisnande och kuslig, men ofta rätt trist trots magnifika scenerier.
Sedan var det detta med Twilight-faktorn. Naturligtvis dyker det upp lite vampyrer och varulvar här och där.

Och så kommer romantiken in i Clarys liv genom en fager gothrockare på sisådär tusen år. Men i skuggjägarvärlden spelar åldern ingen roll. Det gör det dock obönhörligen i verkligheten, detta är inte riktigt en film för vuxna människor. nbsp; nbsp;