Audiovisuell essä

Höstens svenska filmdebatt gäller som vanligt autenticitet. I fjol var det ”Call Girl”, i år är det skildringen av Monica Zetterlunds pappa som triggat igång diskussionen om fiktionens gränser. Eller rättare sagt om i vilken mån verkligheten får förvanskas i en spelfilm. Huruvida människor som inte längre förmår försvara sig bör skildras på sätt som inte stämmer överens med hur de verkligen var.

Ingen lär diskutera Mia Engbergs ”Belleville Baby” i sammanhanget. En självbiografisk dokumentärfilm blir kanske immun mot den sortens kritik. Särskilt som varken Engberg eller ännu mindre hennes förre franske pojkvän Vincent är särskilt offentliga människor, ingen kan ju gärna finna anstöt i hur en människa man inte känner till gestaltas.

Ändå är det just sådana frågor Engbergs film ställer. Minne, glömska, sanning och lögn. Hur en dokumentärfilmare ständigt brottas med en etisk problematik: att profitera på verkligheten eller att ansvarsfullt visa den som den är. Gränsen mellan de två positionerna kan tyckas hårfin. Men problemet är ju en orimlig konstruktion: verkligheten kan naturligtvis inte visas precis som den är och alla filmbilder profiterar i någon mån på vad de visar. Det visar inte minst en film som denna, där filmskaparens biografi tecknas i en berättelse som är utformad som en dialog med dess andra huvudperson.

För ”Belleville Baby” är inte bara en audiovisuell essä om filmskapande, allra främst är det kanske en kärlekshistoria. Innan Mia Engberg blev filmare reste hon 19 år gammal till Paris, hon träffade Vincent. De upplever under några år en stormande relation. Han är kriminell, hon är en medelklassflicka. Efter några år försvinner han. Filmen börjar med att han efter mer än tio år hör av sig. Han har just avslutat ett långt fängelsestraff och har förlorat allt. Nu vill han att hon hjälper honom återerövra minnena. Men vad var det egentligen som hände?

Berättelsen om deras passion kläs i en suggestiv väv av gryniga bilder – precis så otydliga som deras minnen. Minnen utan nostalgi, vilket är sällsamt befriande. Allt är oprecist, platser och tid är diffusa. Det kan vara 1980-tal, eller millennieskifte. Inga tidsangivelser ges. Bilderna från Paris kan vara tagna nu eller då, här eller där. Rösterna vi hör kan vara huvudpersonernas egna, eller andras.
Men som filmberättelse är ”Belleville Baby” glasklar. nbsp; Allt är självlysande vackert och trollbindande.