Saknar ambition och fokus

Visst är det lätt att bli beklämd över Hollywoods förkärlek för nyinspelningar av gamla framgångar. Just skräckfilmsfantaster har de senaste åren fått utstå extra mycket av elände i takt med att storbolagen våldfört sig på 70-talsklassiker som ”Motorsågsmassakern” och ”Dawn of the dead”. Ändå fanns det anledning att hoppas på att ”Carrie” skulle bli annorlunda.

För även om filmen bygger på manuset till Brian De Palmas film från 1976 så baserar den sig i lika hög grad på den litterära förlagan. Måhända är Stephen King ingen William Shakespeare men hans numera klassiska skräckroman består av tillräckligt rikt stoff om socialt och religiöst förtryck för att det ska vara befogat med en nytolkning. När dessutom den nya versionen av historien om tonårsflickan som mitt under brinnande pubertet upptäcker sina telekinetiska krafter har regisserats av Kimberly Peirce skruvas förväntningarna upp. Peirce slog igenom med det svidande personliga queerdramat ”Boys Don’t Cry” som vann en Oscar åt Hilary Swank. Utan att nödvändigtvis vänta sig en omstöpning av Carrie i hbtq-skrud så fanns det fog för att tro att Peirce goda öga för människor i marginalen kunde ge ny nerv åt den här mobbinghistorien. Dessvärre grusas dessa förhoppningar ganska snart.

Kimberly Peirce ”Carrie” är en märkvärdigt profillös film som saknar tydlig ambition och fokus. Hon verkar varken så intresserad av att skrämmas eller att berätta något brännande. Hennes film följer osjälvständigt De Palmas version utan att göra något eget avtryck eller våga ta egna vägar. De få gånger den avviker från den upptrampade stigen är både klumpigt hanterade och direkt onödiga. Visserligen införlivas sociala medier i trakasserierna, men användandet av mobiltelefoner och youtube känns mer som ett påklistrat försök att hänga med tiderna än en vidareutveckling av tematiken. Filmen är mer nedtonad än sin föregångare men det finns inget eget temperament i lågmäldheten. Det är enbart en tam imitation där ekon ur det förgångna överröstar nuet och ursprungsversionen kastar alltför långa skuggor över Peirce film. Ta bara den högst kvalificerade Julianne Moore i rollen som Carries religiösa fanatiker till mor. Hon gör en fullt acceptabel insats men den bleknar i jämförelse med den skrämmande oberäkneligheten hos den färgstarka Piper Laurie i originalet. Än värre är förstås att inte heller Chlöe Grace Moretz övertygar i titelrollen.

Mest genomslag har Moretz haft som Hit-Girl i ”Kick-Ass” och dess uppföljare, men för genrevänner torde hon även vara bekant från den amerikanska nyinspelningen av ”Låt den rätte komma in”. Hon har ett imponerande sätt att spela med hela kroppen och en rörelsekontroll utöver det vanliga, i synnerhet för sin ringa ålder, men hennes ansiktsuttryck lyckas aldrig förmedla ett inre liv med någon vidare komplexitet. Snarare än att utstråla utsatthet på riktigt känns hon mer utklädd till hackkyckling. Det är oundvikligt att jämföra med Sissy Spaceks minnesvärda porträtt av Carrie men också lite orättvist. Spacek var 25 år när hon spelade in filmen och hade därmed tiotalet år mer livserfarenhet än Moretz.

Just att skådespelarna faktiskt ser ut att gå i high school är faktiskt det särdrag som lyfter filmen. Det ger en sorglig laddning till mobbingscenerna och en tragisk samtidsdimension när våldsamheterna till slut tar fart. Det hotar att göra ont på riktigt när Peirce för några ögonblick snuddar vid en ny tolkning av materialet. Så i nästa stund rinner det ut i sanden när Peirce återigen går vilse i någon annans fotspår och genretraditioner hon inte verkar vara intresserad av.