Föraktfull rom-kom

Kulturvärlden är grym och kall. Symboliskt och ekonomiskt kapital byter ägare i ett cyniskt spel. En liten klick maktfullkomliga gatekeepers – som förläggare eller kritiker – trycker ned den alldeles vanliga verklighetens folk genom att saluföra obegripligheter och kvasijargong. Skenet hålls uppe, allt medan föreställda insikter med inbillat djup upprepas till leda av spelets alla aktörer.

Ja, så ser det ut. I alla fall om man får tro filmen som utpekas som årets stora svenska romantiska komedi, ”Kärlek Deluxe”. Selma Trastell (Moa Gammel) är en framgångsrik författare av chic-lit. Hennes framgång är dock bara pekuniär. Kritikerna avskyr hennes böcker, särskilt de stora morgontidningarna sågar brutalt. Hon utmanas dessutom av akademiledamoten Britta Larsson (Lotta Tejle), en färgstark poet som avfärdar Trastell som icke-litteratur.

Detta är rom-kom. En genre som långt innan Shakespeares dagar levde på sociala konflikter. Här är de kultursociologiska. När Larsson ingår ett vad med sin förläggare att på blott ett år göra Trastell till riktig författare anknyts dessutom ett klassiskt genremotiv – Pygmalion. Lågt ska bli högt, samtidigt som båda sidor ska dra lärdomar. Samtidigt introduceras en mer traditionell romantisk intrig. Selma slits mellan två kavaljerer. Å ena sidan författaren Nils (Andreas La Chendardière), underbarn med chans på Augustpris. Å andra sidan musikern John (Martin Stenmarck), som spelar gitarr i coverband.

Låt oss stanna vid den manlighet respektive kvinnlighet som de fyra huvudpersonerna personifierar. Selma är blond, glad och chic. Hon shoppar och bor i väldesignat hem. Britta är mörk, sur och ostylad. I hennes lägenhet är det ostädat och skitigt. Möblerna dolda bakom papperstravar och böcker. Hon kör sportbil, jagar vilt och hoppar fallskärm. Nils är allergisk mot nötter, pratar om genusperspektiv och kan inte grilla. John kan inte bara grilla, han kan njuta av livet också. Och slåss. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;

Det är nog meningen att det ska vara roligt. Vi ska naturligtvis inte ta dessa stereotypa karaktärer på för mycket allvar. Men om vi ändå låtsas för tag att detta är en film att ta på allvar, lika mycket som den pretentiösa smörja såna som Britta och Nils vräker ur sig, framträder ett ganska unket mönster. För i ”Kärlek Deluxe” vinner Selma och John på sin äkthet. I kontrast mot den falskhet som omgärdar Britta och Nils och den malliga och fiina litteraturen.

Jag ogillar denna film. Enligt dess egen logik är jag väl hotad i min egen priviligierade position. För i rom-komens utopier ska ju alltid samhällets förlorare vinna, genrens uppgift är att ställa hierarkier på ända. Men är det så glasklart att finkulturen ännu härskar? ”Kärlek Deluxe” är en film om förakt. Den profiterar på en fantombild av kulturvärldens förakt mot det låga, men bär själv upp ett mycket djupare förakt som för långt utanför den här filmen. Föraktet mot de som ställer anspråk. nbsp; nbsp;