Allt är skrot

Visserligen anges en novell av Oscar Wilde som inspirationskälla, men den filmhistoriska referenspunkten är uppenbar. ”The Selfish Giant” är ett försök att placera Vittorio de Sicas klassiska neorealistiska ”Sciusciá” i vår tids prekariat. Där handlade det om ett par skoputsarpojkar som upplät sina drömmar om ett bättre liv till hälarligor som använde dem som kurirer.

Arbor (Conner Chapman) och Swifty (Shaun Thomas) är inte hänvisade till att putsa skor. De går i skolan. Men för ett par tolvåringar som lever i Yorkshires ändlösa huslängor är skolan inte någon självklar framtidsinvestering. De kommer från trasiga familjer. Arbor har någon sorts bokstavskombination vars behandling försvåras av att storebror knarkar upp hans mediciner, hemma hos Swiftys är pappan alkoholiserad hustyrann.

Nej, den mest omedelbart givande strategin för de två pojkarna när det gäller att komma någonstans är att stjäla metallskrot att avyttra hos den lokale skrothandlaren Kitten (Sean Gilder). Bäst betalar sig kopparledningar, visserligen kriminellt men Kitten är inte nogräknad. Han lockar dessutom med sina hästar. Swiftys dröm är att köra trav och han har oväntad god hand med Kittens travare Diesel. Arbor, som är mer angelägen om att bidra till familjens ekonomi, är mer trakterad av den bastanta arbetshästen Tommy som förmår släpa hela bilvrak på in vagn. nbsp;

På fälten runt Yorkshires tätt liggande städer löper mängder av lockande ledningar – för elektricitet, tåg eller telekommunikation. De stora pengarna ligger inte i uttjänta kylskåp och kastruller, utan de löper ju i all den livsviktiga men livsfarliga tråd och kabel som driver det moderna samhället. Ett samhälle som Arbor och Swifty knappt har del i. De lever i en värld där allt är skrot, och där allt ekonomiskt utbyte med självklarhet utgörs av en alternativ men också illegal sfär. nbsp; nbsp; nbsp;

Där de Sica en gång försåg skoputsarkollektivets ryggrad med en slags given solidaritet – mitt i det nyss fascistiska Italiens auktoritära samhälle – är den värld Clio Barnard berättar om på väg att bli ryggradslös. Det som består mellan filmerna är hästvurmen, som var lika central för skoputsarpojkarna i ”Sciusciá”, och möjligheten till vänskap. Men vänskapen är minst lika skör 2013 som den var 1946. Och där faran i samhället en gång var dess maktfullkomliga och stela auktoritet, är det nu snarare samhällets egen maktlöshet som hotar. nbsp;