Finstämt utforskande

Ester Martin Bergsmark ligger bakom ett par av det senaste decenniets mest uppmärksammade svenska dokumentärer. I ”Maggie vaknar på balkongen” överläts blicken till objektet, en kvinna från Kenya filmade sin egen vardag i Malmö. I ”Pojktanten” fokuserade Bergsmark sig själv, i en film som både var vardaglig självbiografi och ömsint relationsskildring. Bägge fall är paradexempel på hur subjektiviteten tagit allt större plats i dokumentärfilmen, annars den mest objektivistiska av medieinstitutioner.

Det finns följaktligen en sorts logik i att ”Nånting måste gå sönder” är en spelfilm. Bergsmark har hela tiden rört sig i gränsland, varav det mellan verklighet och fiktion är ett. ”Nånting måste gå sönder” är följaktligen spelfilm på ett sätt som inte är dramats eller de populära genrernas. Vi möter ett skevt berättande som rör sig i tomma rum, som gör mellanrummen i staden till sina. De är fysiska – byggnadsställningar, tunnelbanan, förortens övervuxna sopberg, gatorna, offentliga toaletter – men också existentiella.
För att befinna sig i mellanrummet är också huvudpersonens öde. Sebastian arbetar på ett lager, lever i en lägenhet i Högdalen tillsammans med Lea. De är inte ett par. På kvällarna blir Sebastian Ellie; söker någon att dela tillvaron med. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;

Andreas, som räddar Ellie undan en misshandel, är nog denna någon. Men kärleken blir inte räddningen. Andreas blir snarare ett sätt att gå under. Andreas lever inte i samma mellanrum som Ellie, rör sig inte i samma ensamhetens marginal.
Ellie blir ett ständigt hot för sin omvärld. ”Det är som att du inte hänger ihop”, ett nattragg som plockar upp Ellie på en av stadens lekplatser förundras över det svårfångade i ansiktet hos den människa som sitter bredvid i soffan.

I en av filmens mest smärtsamma scener konfronteras Ellie med Andreas mondäna södermalmsvänner. Två världar kolliderar. En i sällskapet är gravid – med orden ”lilla hen” stryker sig den blivande mamman ömt över magen. Men i sällskapet finns inte alls utrymme att inlemma Ellie i samma inkluderande ömhet. Det utrymmet för Sebastian/Ellie finns kanske bara i de ensamma och bortglömda hörn av storstaden som Ester Martin Bergsmarks kamera så finstämt utforskar.