Som en väl kommunicerad läkardiagnos

Ett säkert sätt för etablerade skådespelare att belönas med nomineringar och priser är det professionella simulerandet av sjukdom. Inte minst i Hollywood är det något av ett agerandets adelsprov att utmana sin identitet som stjärna, men samtidigt förfina sin konstnärliga status, genom att gestalta en specifik diagnos eller någon form av funktionshinder.

Genrens funktion är dubbel. Å ena sidan synliggör den naturligtvis mänsklig bräcklighet. Inte sällan med den pedagogiska ambitionen att också sprida kunskap och förståelse, ett slags så kallad edutainment. nbsp; Men å andra sidan synliggör den alltså på samma gång professionell styrka. Att gestalta sjukdom ses i allmänhet – mer än kanske några andra rolltyper – som den optimala skådespelarprestationen. ”Still Alice” i regi av Richard Glatzer och Wash Westmoreland är därför i många avseenden typisk. Det ägs helt av oscarsbelönade Julianne Moore, som gestaltar hur lingvistikprofessorn Alice Howland drabbas av Alzheimers sjukdom. Regissörer och andra inblandade får undanskymd plats i saluförandet.

I just det här fallet kan det tyckas lite skevt, Moores formidabla insats till trots. Filmen bygger på romandebuten med samma namn av neurologen Lisa Genova, som också har medförfattat manus. För några år sedan en internationell bästsäljare med hyggligt kritikermottagande. Författarens djupa sakkunskaper präglar också filmens tilltal. Den melodramform som är så symbiotisk med sjukdomsgenren är ovanligt nedtonad. Detta är en filmberättelse vars saklighet är lika nyktert hållen som en väl kommunicerad läkardiagnos.

Det är både en svaghet och en styrka. Professor Howlands familj må vara en samling arketypiska östkustakademiker, men den fattning de visar inför mammas galopperande kognitiva sammanbrott gränsar ändå till det patologiska. Visst är det skönt att slippa de sentimentala övertoner som genren bjuder, men här snuvas vi på det drama som både titel och skådespelare förefaller lova.

För med namn som Alec Baldwin (pappa) och Kate Bosworth (dottern Anna) kunde nog en betydligt mer laddad familjetragedi än så här ha iscensatts. Nu är det Twilight-stjärnan Kristen Stewart som, i rollen som den yngsta dottern Lydia, ensam får bära upp ensemblens konfliktytor. Lydia som längre retat mamma med sina skådespelardrömmar, är en skarp kontrast mot övriga familjens rationella karriärism.

Konflikten mellan det rationella och det irrationella rör ju inte bara barnens yrkesval, den ligger också i hjärtat av Alices insjuknande. Hennes intellektuella skärpa och omdöme förtvinar hastigt. Minnena försvinner. Är hon då fortfarande Alice? Titelns implicita fråga kunde speglat en djup identitetsproblematik, borrat sig in i existentiella frågekomplex, lett in i gestaltningen av en förnuftskritik. Nu finns inte frågetecknet där, och dramatiken stannar hos Alice själv. Eller rättare sagt hos Julianne Moore, fångad i ständiga närbilder, där blickens gradvisa tomhet ändå tycks antyda den osäkerhet som titeln inte bär.