Vardagsrealistisk konspirationsthriller

Out in the Dark heter den i original, Michael Mayers debutfilm om en kärlekshistoria över den israelisk-palestinska gränsen. Nimr (Nicholas Jacob) bor i Ramallah men flyr Västbanken om nätterna för ett hemligt dubbelliv i Tel Aviv. En kväll träffar han Roy (Michael Aloni), en ung advokat, och de blir förälskade.

En palestinier och en israel, det är inte bara visumtvång, murar och taggtråd som skiljer de unga älskande åt. Särskilt är det för Nimr som öppenhet om sin homosexualitet är en otänkbarhet. Men han läser psykologi på universitet, och när han får ett masterstipendium för att fortsätta utbildningen i Tel Aviv kan han plötsligt vistas öppet på den israeliska sidan.

Roy lever i en mer tolerant miljö, således accepteras till nöds hans läggning men alls inte hans palestinske pojkvän av föräldrarna. De israeliska säkerhetsagenterna är gladare, de finner homosexuella palestinier ypperliga som potentiella agenter. Utpressningsmöjligheterna ter sig oändliga. Nimr ställs inför ett ultimatum, antingen blir han informatör eller också får hans familj kännedom om hans relation med Roy.

Michael Mayers film inleds som ett drama, med ett finstämt vardagsrealistiskt tonläge. Succesivt utvecklas dock ”Tel Aviv” till en slags konspirationsthriller där två olika slags motviljor mot gaykulturen – en tolerant respektive en öppet fientlig – formar grymma spelregler uttryckta i hållhakar, privilegier och våld i den mörka halvvärld där Nimr och Roy tvingas leva.

Bäst lyckas filmen skildra kärleksrelationen och kollisionen mellan de två älskandes vitt skilda referensramar. Roy kan upprätthålla en trygg naivitet som är helt främmande för Nimr. I en israelisk medelklassfamilj kan en fjortonåring komma ut som gay. I Ramallah riskerar Nimr döden för att leva ut sin kärlek. I takt med att thrillerstämningen tätnar förlorar filmen lite av sitt fokus, och spänningen tillåts dominera över de psykologiska och moraliska konflikter som etablerats. Det är lite synd, för de två huvudrollsinnehavarnas samspel, den rastlösa kameran och det lite långsamma berättandet upprätthåller länge en fascinerande och engagerande väv av sällan skildrat vardagsliv från Mellanöstern. Den avslutande tempostegringen tycks kanske dramaturgiskt korrekt, men samtidigt förflackas gestaltningen. nbsp;