Obehagligt eller roligt?

Det är en bra historia, den om miljonärskan och sångerskan Florence Foster Jenkins som i decennier regelbundet hållit små konserter för slutna kretsar i det mondäna New York. Kretsar vars egen musikaliska verksamhet hon också finansierar. Tiden är fyrtiotal. I skuggan av kriget vill Florence, imponerande gestaltad av Meryl Streep, anordna en offentlig konsert i Carnegie Hall för att sjunga för de amerikanska trupper som är hemma på permission från världskriget. Problemet är att hon inte har någon sångröst. Eller rättare sagt – hon sjunger förskräckligt illa. Något som alltid varit en halvoffentlig hemlighet i vilken alla utom hon själv har varit invigda.

Florence, som passerat de sjuttio, lever i ett kyskt äktenskap med den betydligt yngre skådespelaren St. Clair Bayfield (Hugh Grant). Han har åratal ägnat sitt liv åt att administrera hustruns konserter, framträdanden och pengar, samt att upprätthålla lögnen om hennes röst. Den stora konserten blir en utmaning.

Stephen Frears har alltid varit en utmärkt filmberättare. Om vi skulle nöja oss med att bedöma hantverket och flytet i denna film skulle betyget bli högt. Här finns timing, goda skådespelarinsatser och en genmorabetad miljöskildring. Om vi däremot också funderar över vad filmen vill säga oss är i alla fall jag mer kluven till den.
Å ena sidan är detta en lättflytande film som strävar mot en stiliserad tidlöshet. Det är som ett gammalt Tintin-album. All social kontext är bortblåst, de människor vi möter är karikerade som seriefigurer – att Florence i Meryl Streeps gestaltning blir en avbild av Bianca Castafiore är en händelse som ser ut som en tanke. Å andra sidan är det en grym gestaltning av livslögn och oförmåga. Och när skratten hos publiken i biosalongen faller in i de dolda fnissningarna hos filmens konsertpubliker blir det snart mer obehagligt än roligt. Kanske är detta i sig en slags kvalitet, en metanivå där filmåskådaren får dela en obehaglig erfarenhet av den offentliga lögn som filmen tematiserar. Men samtidigt etableras en lyteskomik, där Florences smärtsamma oförmåga att frasera och hålla ton blir den återkommande attraktionen. Som motor i en lång filmberättelse kan det kännas lite fattigt. nbsp;