Hejdlös komik med svart kant

Helvetet är en plats där tyskar ansvarar för humorn. Klichén är välkänd, men nog knappast tillämplig vad gäller den här filmen. Maren Ades film om en orolig far som interfererar i sin karriäristiska dotters tillvaro är en hejdlöst rolig film. Musikläraren Winfried Conradi (Peter Simonischek) är en frånskild man i övre medelåldern. Han presenteras som en ensam och apart människa. Hans dagliga sällskap är en ålderstigen hund av obestämd ras vars fysiska status redan tycks ha passerat gränsen för vad en meningsfull tillvaro innebär. Och de interiörer vi ser från Winfrieds vardag i arbete och familj antyder att hans eget liv följer ett liknande spår.

Ensamma åldrande män med förlorade illusioner, märkta av sprucken gemenskap (samhällelig såväl som privat), har genom filmhistorien inte sällan gestaltas väl av etablerade komiker som går ur sitt fack. Som när tokrolige Carl Gustav Lindstedt fick göra figurer som gråe Martin Beck, eller när Bill Murray användes av Sofia Coppola i Lost in Translation. Maren Ades genidrag är att göra tvärtom. Peter Simonischek är ingen större kändis, och listan av roller i hans långa filmografi präglas knappast av skojfriskhet. Här får han dock tillfälle att bryta mot sin image. För Winfried är en fullkomligt oförutsägbar man. Han provocerar ständigt sin omvärld på olika sätt – med practical jokes och med anarkiska utspel. nbsp; I umgängeslivet tolereras kanske hans skojfriska upptåg, men hans utanförskap är tydligt. Och när hans enda barn, dottern Ines (Sandra Hüller), besöker den lilla tyska hemstaden strax innan sin födelsedag manifesteras bilden. Hon lockas inte av något samröre med pappa. Winfried framstår en skitjobbig person, en som de flesta helst undviker.
En familjetragedi kan det tyckas, så långt. Filmen flyttar nu spelplats till Bukarest – där Ines arbetar som konsult för nbsp; outsourcing inom oljebranschen. Winfried gör plötsligt en surprise visit hos dottern, han travar in i den glänsande finansvärlden med en Lidl-kasse och en uppsättning förklädnader. Med Winfrieds respektlösa utspel som instrument lyckas Maren Ade förnya skildringen av ett så utnött tema som den internationella kapitalismens globala tragedi.

Av två tragedier – en privat och en världsomspännande – skapas stor komik. Minus och minus ger ett positivt värde. Så skulle ekvationen Min Pappa Toni Erdman kunna beskrivas. Det är följaktligen en komik som i sin hejdlöshet hela tiden har svarta kanter. Dess teman är flera. Vid sidan av finansvärldens kyla och ängslighet gestaltar den också tjugohundratalets generationskonflikt, där det är de unga som är de rationella och målinriktade medan föräldragenerationen är de tygellösa. Men det är också en film som utan klichéer och sentiment berättar vackert om kärleken mellan en far och en dotter.