Gripande på tema skuld

Pedro Almodóvars filmskapande pendlar mellan två lägen. Det ena är den hejdlösa farsen, där bisarra inslag och uppskruvade tonlägen kan dominera, det andra är det känslomättade dramat. Den förra film han släppte – flygfarsen Kära passagerare – hörde till den förra kategorin. Följaktligen svänger pendeln nu åter i Julieta. Ty detta är en melodram där öde och passion regerar berättandet, inte komiken. nbsp;
Julieta bygger på några noveller av Alice Munro. I Munros version är de tre små berättelserna om en lärarinna på kanadensiska västkusten stramt hållna inblickar i några avgörande tillfällen i ett liv. Almodóvar bygger samman dem till en gåtfull historia om skuld och sorg.

Det handlar om den medelålders före detta lärarinnan Julieta (Emma Suarez) som planerar att flytta till Portugal med sin jämnåriga partner Lorenzo. Som så ofta hos Almodóvar spelar slumpen in på det mest oväntade sätt. På gatan stöter hon på sin dotters bästa väninna. En alldaglig händelse kan tyckas, bortsett från det faktum att Julieta inte sett sin dotter på mer än ett decennium. nbsp;
Vi förs nu närmare 30 år tillbaka i tiden, till det åttiotal då Julieta (som ung gestaltad av Adriana Ugarte) är på väg att tillträda ett av sina första vikariat i en liten landsortsstad. På tåget från Madrid avspisar hon bryskt en lite äldre man som söker kontakt i hennes kupé, istället inleder hon en flirt i restaurangvagnen med den unge vackre fiskaren Xoan (Daniel Grao). Medan mannen från kupén slänger sig framför tåget vid nästa station.
Temat skuld är introducerat. Som tillsammans med slumpen utgör den bärande tematiska tråden i denna berättelse. Det chockerande dödsfallet får inte Julieta att avstå passionen, eller kanske är det just tragedin som driver henne in i den. Hon och Xoan kommer i alla fall så småningom bli föräldrar till den dotter som ska försvinna. Berättelsen om deras passion och sorg är en melodram av tidlöst slag, en historia av det slag som en gång kunde bära de mest stiliserade (och stiliga) stumfilmsmelodramer.

De berättelser av Alice Munro som utgör den narrativa basen är inte så märkvärdiga som historier. Precis som Munros exakta och genomarbetade språk ger prosan tyngd, är stilen central för Almodóvar. Oftast har det varit grälla och överraskande inslag som får gälla för det specifikt almodovarska. I Julieta finns nog en del sådana estetiska excesser, men denna film är snarare en triumf för det precisa i hans filmskapande än för det utsvävande. Den är en väl strukturerad väv av återblickar och nyckelscener som snarare är stram än excentrisk. Ändå är den oupphörligen fängslande och gripande.