Storslaget och suggestivt vemod

”De vet mycket väl vad de gör, men ändå gör de det.” Associationerna till psykoanalytiske popfilosofen Zlavoj Zizeks kända parafras av marxistisk ideologikritik etableras tidigt i Nocturnal Animals. Huvudpersonen Susan (Amy Adams), mycket välbeställd gallerist i Los Angeles, får av en god vän förklarat hur det tomma liv de lever visserligen inte är på riktigt men ändå behagligare än den riktiga verkligheten.
De som lever detta tomma liv är en hipp krets rika västkustbor för vilken affärer, konst och medier flutit samman till en enda gränslös narcissism. Det är Susan är precis som många av sina vänner fullt medveten om, och hon har varit tillräckligt cynisk för att kunna strunta i denna medvetenhet. Kanske är cynismen rent av förutsättningen för det liv hon lever.
En gång i sin ungdom levde hon ett annat liv, tillsammans med den romantiske idealisten Edward (Jake Gyllenhaal) som ville bli författare. Själv var hon redan då för illusionslös för att nära så kreativa drömmar, hon fick nöja sig med en akademisk bana från vilken hon kunde växla över att bli en konstens och samhällets parasit.

Hennes korta olyckliga äktenskap med Edward utgör ett berättelseplan, livet som framgångsrik galleriägare tjugo år senare ett annat. Nu är hon gift med en like i den lika kalla och samvetslöse Hutton. Följaktligen är även detta äktenskap olyckligt, men kanske på ett mer symmetriskt sätt.
Det som rubbar symmetrin och triggar igång detta till en berättelse är inte bara galleriets ekonomiska kris, en ny fullkomligt grotesk performanceutställning, eller den likgiltige makens otrohet. Mitt i detta tillstånd får hon också ett manuskript med posten. Det är en roman som Edward skrivit. En gång i tiden var hon hans skarpaste kritiker. Innan han ger ut boken vill han nu ha hennes utlåtande.
Edwards roman blir filmens tredje berättelseplan. Det är en mörk berättelse om en bildad medleklassfamilj – mor, far och tonårsdotter – på nattlig bilresa i ett ödsligt Texas. De kliniskt artificiella västkustbilderna får sin brutala antites. Yta mot verklighet, eller ett slags våld ställt mot ett annat? Som för att understryka parallellen mellan berättelsens nivåer spelas även Tony, pappan i familjen, av Jake Gyllenhaal. Tony och Edward blir två facetter av bristande manlighet, men också av handlingsförlamning. Motsatsen finns i den kärve texassnuten Bobby, briljant gestaltad av Michael Shannon, men också i det gäng hänsynslösa unga hillbillys som familjen möter i ökennatten. nbsp;

De cyniska vinner, de andra går under? Eller går kanske alla under? Svartsyn är en svår konst att gestalta men Ford undviker patetikens fallgropar och etablerar ett storslaget och suggestivt vemod. Intima närbilder och andlöst vackert stiliserade scener avlöser varandra i en väv som är minst lika intrikat som den som berättelsens tre plan bildar.
Här finns referenser och allusioner till allehanda filmisk americana. Den sista färden möter Hitchcock, men också Lynchs skruvade nittiotal och Douglas Sirks klassiskt stiliserade melodramer. Mest är Nocturnal Animals dock en triumf för Fords egen stilsäkerhet och skarpsyn.