Nostalgisk längtan efter förlorad drömvärld

Musikalen förenar två olika förhållningssätt till rummet. Å ena sidan förkroppsligar genren den aspekt av filmmediet som låter biograf och duk förvandlas till vilket annat rum som helst. Rekvisita och landskap är i musikaler inte givna – som i westernfilmen eller i film noir – utan skiftar. Musikaler förenas endast av att rollfigurer brister ut i sång, eller börjar dansa. Å andra sidan är dessa sång- och musiknummer ofta placerade i ett idealt tillstånd, en värld där allt är möjligt. Vi kan kalla den utopin.

I La La Land är det själva Hollywood och Los Angeles som är spelplats, vilket ger en ytterligare dimension åt ovan beskrivna dubbelhet. I drömmarnas stad blir allt möjligt, även om den egentligen bara är en slags gigantisk kuliss. Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) hör till alla dem som söker möjligheterna. Hon som skådespelerska, han inom musiken. nbsp; nbsp;

Men tillvaron i Hollywood sätter människor på prov. Drömmar eller krass verklighet? Det lilla livet eller det stora? Visioner eller karriär? De teman som manifesteras genom Mias och Sebastians vedermödor i drömfabriken är inte nya. I musikalens värld har de exempelvis gestaltats i Gene Kellys klassiska Singin’ in the Rain, en av många filmer som Chazalle blinkar till i La La Land.
Den gången var det femtiotal, filmen var trängd av den nya televisionen varför det var dags att hylla den med en återblick till övergången från stumfilm till det ljud som skulle bli musikalens förutsättning. Mer än sextio år efter Kellys klassiker ser vi fortfarande film på biografer, men i en digital tid där allt tycks förflyktigas. I La La Land hyllas följaktligen hela filmens förflutna.

Huvudrollskaraktärerna är som besatta av spåren från en tid som varit. För Sebastian från den fria och coola jazzen, medan Mia lever för den klassiska filmen där Ingrid Bergman eller James Dean var hjältar. Deras romans tar spjärn i en gemensam vantrivsel. De lever i en tid och miljö där människor ”dyrkar allt och värdesätter inget”. Det är Sebastians ord, men de skulle också kunna vara hela filmens.
För La La Land tycks i någon mening vilja vända åter, blinkningarna till de filmer Mia älskar och bruket av den musik Sebastian ser hotad är inte bara ett utanverk utan själva kärnan i Chazalles film. Och visst är nostalgins frukter tilltalande, här finns sång- och dansnummer som rycker med i en välberättad (om än tunn) romantisk saga. Allt återgivet i en färgskala som minner oss om femtiotalets allra bjärtaste primärfärger.

Vi behöver kanske bara påminna oss ibland om att själva livet inte ges i technicolor. Det må vara en banal sanning, men det faktum att en eskapistisk utopi som La La Land blir så framgångsrik på alla fronter – publikt och hos kritik – i en tid som vår uppmanar till eftertanke. Musikalens drömvärld hör till det förgångna, kanske är det kontentan av La La Land.