En medryckande romcom av modell 2.0

Den en gång så livaktiga romantiska komedin anses döende. Vi tycks ha tröttnat på en genre som sedan länge överarbetat sin narrativa arsenal. Är dagens filmpublik för cynisk för utopisk romantik, har begäret efter det autentiska gjort fiktiv kärlekslycka ointressant? Eller handlar det om medieformat? Romcom var ju det ideala valet för alla par som skulle hyra VHS-film, men har i takt med nya tittarvanor fått ge plats för streaming av serier eller för filmer som på bättre sätt utnyttjar biografens förmedling av storslaget spektakel. Kanske är The Big Sick filmen som får genren på rätt köl. Den uppdaterar den i alla fall i riktning mot så väl autenticitet som celebritetsvurm. Men borta är påhittade presidenter, aktiemäklare eller filmstjärnor. För att en komedi idag ska framstå som trovärdig är det en bra idé att den också handlar om en komiker, som dessutom spelas av en komiker. Ståuppstjärnan Kumail Nanjiani spelar följaktligen sig själv medan Zoe Kazan gör rollen som hans fru Emily. Men paret har skrivit filmens manus tillsammans, och det vi ser är den sanna berättelsen om hur de två en gång träffades. nbsp;

Att sedan deras liv råkar pricka alla genrens konventioner är en lyckträff. Den romantiska komedins grundberättelse kan sammanfattas i en enkel formel: kärlek med förhinder. Två viktiga tillägg behövs dock. Dels måste kärleken besegra hindren – annars blir det melodram – dels måste hindren i sig vara tillräckligt intressanta för att ge berättelsen attraktionskraft. Och The Big Sick träffar alltså rätt. Kumail är född i Pakistan men har växt upp i Chicago. På väg mot 30-åren har han inte uppfyllt familjens förväntningar. Han studerar inte till advokat eller läkare, han kör taxi för Uber och tramsar som ståuppare på små barer. Och han undviker mammans ambitioner att arrangera ett äktenskap för honom med någon fin flicka från den pakistanska diasporan. Emily är bördig i vit akademisk lägre medelklass och studerar psykologi. Således är hon omöjlig att presentera i familjen. När Emily inser faktum – dvs. Kumails undvikande förhållningssätt inför tankar på gemensam framtid – bryter hon förtvivlad upp. Genrens givna mönster möjliggörs dock genom Den stora sjukdomen. När Emily läggs in på sjukhus och försätts i koma, kan Kumail återvända till hennes sida.

Motståndet från omgivningen är en given genreingrediens. Emilys föräldrar – där genreikonen Holly Hunters roll som mamma ytterligare indikerar att detta handlar om romcom 2.0. – är först skeptiska mot den Kumail som krossat dotterns hjärta. För Kumails familj är det en katastrof när sonen slutligen sviker dem i deras planering för honom. Denna obalans gör generationskonflikten till något annat än ett vanligt föräldrauppror. Här finns såväl etiska som etniska och kulturella fallgropar. Sannolikt är det Kumail Nanjianis intention att på komikers vis placera en förvrängande spegel framför den egna kollektiva identiteten. Relativiseringen av föräldrarnas sorg och stereotypiseringen av deras vardagsliv har dock en lite unken doft. Den vägs bara delvis upp av den realistiska tonen och den rappa dialogen i denna medryckande film. nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp; nbsp;