Autentiskt om änkling i egenartad värld

Det finns en anspråkslös nyckelscen i Joshua Z Weinsteins lika anspråkslösa film om hur livet gestaltar sig för några människor i de chassidiska kvarteren i Brooklyn. Huvudpersonen Menashe (Menashe Lustig) står med sin son vid ett stånd på gatan för att välja bland billiga reproduktioner av målningar föreställande religiösa ledare. Sonen föreslår en bild av en välkänd rabbin. För att den är bra gjord, argumenterar han. Hans pappa fyller i: ja, den är autentisk.
Tavlan skulle nog betraktas som hötorgsmåleri av konstkännaren, men i den medielösa, bildfattiga och avskärmade kultur som huvudpersonerna lever i sticker bilder ut just för att de är bilder. Dess eventuella autenticitet tycks för Menashe inte vara relaterad till kunskapen om andra bilder, det tycks mest vara något som kan sägas om ett konstverk. Menashe känner ju inte världen genom bilder eller berättelser om den, han har fullt upp med att hantera världen som den är.

I den här filmen möter vi människor som lever i en bubbla. Inte i en filtrerad nisch av den digitala världen, utan i en fysiskt avgränsad del av New Yorks storstadsområde. Men Menashes bubbla är samtidigt andlig, det är den ortodoxa judiska tron som håller samman hans grannskap, släkt och familj. Hans egen familj finns dock inte längre. Målningen köps in till den ettåriga dagen av hans hustrus begravning som han ska hålla i hemmet för den närmsta kretsen. Livet som änkling är inte bara ensamt, det är också kontroversiellt. I den chassidiska kulturen är en man gift. Det som definierar mannens lycka är ett bra hus, en bra fru och bra porslin, berättar hans rabbin. Således är Menashe utsatt för upprepade påtryckningar för att finna en ny fru. Hans son är tillsvidare omhändertagen av sin morbror, en betydligt mer ordningsam och rejäl medlem i den lokala judiska församlingen. Själv är han snarare slarvig och ansvarslös. nbsp; nbsp;

Detta är en film som utan stora åthävor berättar om en avgörande vecka i en vanlig mans liv. Att den vanlige mannen lever i de chassidiska kvarteren i Borough Park är en realitet som filmen hanterar med samma till synes förströdda tilltal som sin berättelse. Menashes liv må vara präglat av krav och förväntningar som skiljer sig radikalt från dem vi är vana att möta i amerikanska filmer, men i den avväpnade tragikomiska stämning som byggs upp blir den högst egenartade värld som visas fond för väldigt allmängiltiga livsfrågor. Sådana som föräldraskap, kärlek och övertygelse. Men också ensamhet, plikt och misslyckande. nbsp;
Neorealism på jiddisch, har filmen Menashe kallats. Det är en träffande beteckning. Weinstein är dokumentärfilmare och ger sin berättelse en dräkt av grepp vi känner från filmer som vill fånga verkligheten. Kameran är rörlig och rastlös och scenbytena sker ofta abrupt utan dramatiska förstärkningar. I huvudrollerna ser vi amatörer, och miljöerna är fångade i en ögonblickets intuitiva estetik. nbsp; Den autenticitet som huvudpersonen Menashe söker i målningen han köper kanske inte finns just där, men den finns definitivt i filmen om honom.