KiKi Layne och Stephan James spelar paret Tish och Fonny som handlingen utspelar sig kring i If Beale Street Could Talk.
Foto: Annapurna Pictures

Allvar är inte samma sak som djup


If Beale Street Could Talk
Regi: Barry Jenkins
Fyrisbiografen
EE

Det finns mycket man kan klaga på i Barry Jenkins romantiska drama If Beale Street Could Talk. Och med tanke på hur mycket den har hyllats känns det viktigt att göra det också.

Vi får följa det unga och förälskade paret ”Tish” (KiKi Layne) och ”Fonny” (Stephan James). Uppvuxna i ett segregerat New York City försöker de nu bygga ett liv tillsammans, men som svarta medborgare visar det sig väntat nog vara svårt. När lyckan äntligen tycks le mot dem (de hittar en hyresvärd som accepterar att husera svarta hyresgäster) anklagas och döms Fonny på tveksamma grunder för våldtäkten på en ung kvinna. Samtidigt visar det sig att Tish är gravid med Fonnys barn.

James Baldwin – en politisk aktivist och intellektuell, tongivande i debatterna under bland annat medborgarrättsrörelsen i USA – har skrivit romanen som Beale Street bygger på. Baldwin talade ofta med en inspirerande intensitet och vältalighet sprungen ur en obeveklig vilja att synliggöra de sociala orättvisor som genomsyrar det amerikanska samhället. Marshall McLuhan sa: ”The medium is the message.” Jenkins vill men lyckas inte översätta Baldwins geist till en meningsfull skildring på vita duken som berör, och jag har en teori om varför.

nbsp;

Det tycks ha vuxit fram en sjuka i Hollywood de senaste tjugofem åren eller så; ett grundläggande missförstånd hos vissa filmskapare, som också kommer till uttryck i Jenkins Beale Street. Den består i idén att om ett ämne är förknippat med mänsklig tragedi så måste det skildras med ett särskilt typ av allvar som motsvarar tragedins grund och omfattning. Detta ger filmskaparen en övertro på att allvaret i sig räcker för att lämna ett bestående intryck hos publiken. Men allvar är inte samma sak som djup. Allvar kan inte ensamt knyta an till det allmänmänskliga, eftersom det allmänmänskliga inte består enbart av allvar.

Dialogerna i Beale Street präglas följaktligen av seriositetens tunggroddhet (kanske med undantag för Tishs pappa Joseph, spelad av Colman Domingo) och framstår som överarbetade. Relationen mellan Tish och Fonny – som ju är central för berättelsen – skildras med ett sådant svårmod att det är svårt att bryta sig igenom det och beröras av deras kärlek för varandra. Jag tror helt enkelt inte på berättelsen, och det är den värsta upplevelsen man som cineast kan ha i en biosalong. Till skillnad från Jenkins film Moonlight, saknar Beale Street en tydlig riktning. Den säger ingenting nytt. Den förlitar sig på alltför mycket på samtidens iver att lyfta fram och skildra vissa ämnen som har katastrofala konsekvenser för människors liv på ett särskilt sätt, med allvaret som enda grundpelare. Och i den ivern blir Beale Street inte mer än en tankeparentes man kan snacka om över en öl i en halvtimme.


Annons

Annons

Läs mer

2022-03-10 16:00
"Det är i balansen mellan det teatraliska och det rysligt realistiska som serien briljerar mest. Färgerna, det…
2022-03-03 11:42
Belfast Regi: Kenneth Branagh Fyrisbiografen, Royal
2022-02-02 11:12
Nightmare Alley Regi: Guillermo del Toro Filmstaden, Fyrisbiografen