Saknar kritisk distans till norska stordrömmar

För ungefär tio år sedan gjorde Wes Anderson filmen Life Aquatic om en gråsprängd men karismatisk undervattensforskares irrfärder på världshaven. Filmen var en hejdlöst skruvad parodi på maskulin äventyrsromantik i allmänhet och på alla de filmade dykdokumentärer som 70-talsikonen Costeau gjorde i synnerhet. nbsp;

Espen Sandbergs nya film Amundsen om Roald Amundsen, den norske nationalhjälte som var förste man till Sydpolen och som tillbringade år av sitt liv infrusen i polaris, fylls inte av någon ironisk distans. Om det är något jag längtar efter när jag ser filmen är det dock att den nån gång ska bryta sin respektfullhet och antingen fördjupa bilden av sitt objekt, eller distansera sig från det. Det senare hade kunnat ske med ironi – som i Andersons gamla film – eller med saklighet eller analys.

Vi möter nu huvudpersonen i en plågsamt diffus halvbild. Visst är han genial, Amundsen. I Pål Sverre Hagens gestaltning ser vi honom i aktion på de vidsträckta polarvidderna, i uppbragta diskussioner med kortsynta meningsmotståndare och i romantisk clinch med betydligt yngre kvinnor. Samtidigt görs det tydligt att han inte är någon genomsympatisk figur, utan ofta hänsynslöst driver och utnyttjar människor omkring honom.

Filmens berättelse utgörs till stora delar av en återblick ur brodern Leons (Christian Rubeck) perspektiv. Tillsammans med Roalds betydligt yngre älskarinna Bess (Katherine Waterston) väntar han på den store upptäcktsresanden som anmälts saknad efter en flygtur över Arktis. Under tiden berättar han. Det är en berättelse vars grunddrag är välbekanta, inte främst genom att Amundsens livslopp är känt utan snarare för att den avviker så föga från standardvarianten om den stora besatte mannen som vinner världen för att bara få ensamhet tillbaka.

Ofta har den berättelsen gjorts bättre och mer mångfacetterad än så här. Jag tänker exempelvis på Jan Troells film om den svenske ingenjören Andrée, också en polarfarare. Hans tragedi var bland annat misslyckandet, och där kan förstås Amundsen inte tävla, men de var i stort sett samtida och närdes av samma tidstypiska omnipotenta manliga dröm om stordåd, världsherravälde och nationalism. Den kontexten saknas inte i Amundsen, men det är svårt att finna kritisk distans till de stornorska drömmarna. En urscen upprepar sig några gånger i filmen: när upptäckaren återvänder till Oslos hamn från sina framgångsrika resor möts han ständigt av jubel och av ett hav av norska fanor. Nationalismen framstår som en helt rimlig beståndsdel i Amundsens saga, den får klistra samman en gestalt som annars inte riktigt hänger ihop. Det är inget riktigt sympatiskt drag hos filmen, och även om den berättar i vackra bilder om en fascinerande och hängiven människas liv bär det lite emot att som åskådare hänge sig.