Andlöst vackert om människor som inte vill vara där de är
Regi: Amanda Kernell
Fyrisbiografen
Skilsmässan är ett återkommande tema genom filmens historia, men dess dramaturgi har en lång tradition i våra berättelser. Historier om människor som separeras mot sin vilja är lika gamla som själva berättandet. De ofrivilliga separationerna kan upplösas i såväl vemodig intighet som i häftig dramatik. De kan sluta i lycklig återförening eller i bottenlös tragedi. Odysseus återförenas med Penelope efter tjugo års irrfärder, medan Tjechovs vemodiga gestalter ständigt går förbi varandra – och livet – utan att någonsin alls förenas.
Men det finns också frivilliga separationer. Och så finns det alla de separationer där frivilligheten och ofrivilligheten utgör en osäkrare terräng. Där den varken är ömsesidig eller entydig. När Amanda Kernell följer upp hyllade Sameblod med en film om en kvinna som flyr en vårdnadstvist med sina barn är det just denna osäkra terräng hon undersöker.
Charter handlar i första hand om Alice (Ane Dahl Torp) som lämnat sin man och sina barn i norrländska Vuollerim för att leva i Stockholm. Vi får inte veta riktigt hur eller varför, sannolikt fanns en annan man med i bilden. Kanske kändes det lilla samhället för litet, hon ville ut i det stora. En natt ringer det yngsta barnet, sonen Vincent (Troy Lundquist), och säger ”Jag vill inte vara här”. Då reser Alice tillbaka.
Jag vill inte vara här. Det är inte bara filmens första replik och den händelse som startar filmens händelseförlopp. Orden kan också stå som ett motto för hela filmen. Charter berättar om människor som inte vill vara där de är. Inte heller Alices förre man Mattias (Sverrir Gudnason) verkar vilja vara där han är. Kvar i Vuollerim utan Alice men med barnen. Nu driver han en rättslig process för att få hela vårdnaden om Vincent och tonåriga Elina (Tintin Poggats Sarri). Det tycks dock som om det egentligen är hans föräldrar som tar hand om dem.
Alice är inte välkommen i Vuollerim. Och hon vill inte heller stanna där. Hon gör det som i situationen tycks vara det mest rimliga. Mitt i den pågående utredningen flyr hon med barnen. Hon tar dem till Teneriffa på en charter. Varför de till synes frivilligt följer med, och hur Alice kan begå en så omdömeslös handling, blir vi som åskådare inte riktigt klara över. Denna oklarhet är ingen svaghet i berättelsen, snarare utgör den dess nav. I en film om människor som inte vill vara där de är, men inte heller vet riktigt var de istället vill vara, är en oplanerad resa till ett ganska grått och ogästvänligt hotellkomplex på Teneriffa fullkomligt logisk.
Charter är inte främst en film som tematiserar trasiga familjer eller manlig aggressivitet, som den Mattias visar när Alice upprepar hur hon inte vill återvända hem. Snarare är Charter en film om hur människor som inte erfar sig besitta makt över sina egna liv parerar denna brist med omdömeslösa och (själv)destruktiva handlingar. Den sociala och historiskt specifika kontexten till den maktlöshet just människorna i Charter erfar är outtalad. Den visualiseras dock i all sin blacka gråhet i talande och andlöst vackra bilder av fotografen Sophia Olsson.
