Visuellt anslående men befriad från verklig mystik
Regi: Guillermo del Toro
Filmstaden, Fyrisbiografen
Ett av de egendomligare inslagen bland de klassiska amerikanska noirfilmerna efter andra världskriget var Nightmare Alley från 1947. Den avvek från den gängse mörka storstadsskildringen i genren och fann i stället sin svärta i ett kringresande tivoli av sämre märke. I skildringen av alkoholism, svindleri och grotesk sensationslystnad tecknade den väl så sargade människoöden som de mer ortodoxa samtida kriminalberättelserna.
"Det är en omsorgsfull och fascinerande rundmålning av tragiska intriger bland en samling lika tragiska existenser."
När Guillermo del Toro nu gör en nyinspelning är mörkret intakt. Till största del är handlingen i den nya versionen också identisk med förlagan. Det är fortfarande 1940-tal och det pågående världskriget är en ständig fond för händelserna. Vi får följa Stanton Carlisle (Bradley Cooper), en av alla dessa den amerikanska filmens rotlösa män. Utan bakgrund – vi ser honom i inledningsscenen bokstavligen utplåna den – och utan synbar framtid tar han jobb på ett kringresande nöjesfält. Här finns allehanda attraktioner. Bland trollkarlar, dresserade djur och karuseller inkluderas också en geek, ett mänskligt monster som på beställning biter halsen av olika smådjur.
Filmens första del utspelas helt i denna bitvis groteska miljö. Det är en omsorgsfull och fascinerande rundmålning av tragiska intriger bland en samling lika tragiska existenser. Stanton bidrar på tivolit i alla möjliga roller – bland annat biträder han i en tankeläsarshow. Det är genom den kunskap han här får om manipulation som grunden för filmens andra del byggs. Det har nu gått ett par år och Stanton och tivolits electrical girl Molly (Rooney Mara) har rymt fältet och har en egen show i Chicago. Skumpandet i småstädernas utkanter är utbytt mot en mer bekväm tillvaro på luxuösa hotell. ”The Great Stanton” läser samhällselitens tankar, i alla fall är det den illusionen som han och Molly lyckas ge.
Här byter filmen karaktär. Den omsorgsfulla skildringen av nöjesfältets burleska attraktioner byts mot en elegant och välspunnen kriminalhistoria där Stanton lierar sig med en av Chicagos mer framgångsrika psykoanalytiker, Dr Lilith Ritter (Cate Blanchett), som en dag ser deras show. Varför inte kombinera den kunskap hon besitter om stadens rikaste invånare med Stantons praktiska färdigheter i konsten att luras.
Cate Blanchett spelar psykoanalytikern Dr Lilith Ritter som lierar sig med Stanton. (Foto: Press/20th Century Studios)
Nightmare Alley är en film med många ansikten. Den är visuellt anslående och rik på berättelsemässiga infall. Dessutom borgar namn som Cooper, Blanchet, Mara och Willem Defoe till att den är ytterst välspelad. Tematiskt är den spännande uppbyggd i och med spelet mellan psykoanalys och illusionism. Det är som att del Toros mardrömsgränd utgörs av hela den populärfilmiska traditionen av marknadsnöje, uppvisning, djuppsykologi och inbillningskraft.
"Det är en mer cynisk position som tycks passa del Toro illa."
Detta intrikata spel mellan sken och yta, och mellan tragik och ironi, blir dock trots alla kvaliteter lite väl utstuderad i längden (att filmen är hela 150 minuter gör också det utstuderade lite tröttande). Där del Toro i tidigare filmer ofta låtit det övernaturliga och sentimentala dominera är det som att vi här i stället får se magikern visa upp hela sin verktygslåda. Det är en mer cynisk position som tycks passa del Toro illa. Det är inte svårt att falla för attraktionskraften i den initialt dominerande tivolimiljön. Mer problematisk är kyligheten i filmens andra del. Bakom det förföriska skenet är Nightmare Alley lika befriad från verklig mystik som The Great Stantons illusoriska show.
