Juristspråket under lupp i ny avhandling

Fredrik Lundberg och Kaltrina Alaj är studiebevakare på juridiska fakulteten. Båda har tydliga minnen av sitt första möte med det juridiska språket. Fredrik Lundberg trodde att det förväntades att han skulle uttrycka sig högtidligt och ålderdomligt.
– I början använde jag högtravande ord som jag knappt visste vad de betydde lite här och var. Fåniga saker som jag hade sett att Högsta domstolen skrev för länge sedan, som ”ehuru” och ”enär”. Jag skäms när jag tänker på hur löjlig jag var. Men jag släppte det ganska fort, säger han.
Kaltrina Alaj, som bara hade bott i Sverige några år när hon började plugga juridik, tvivlade på att hon överhuvudtaget skulle kunna lära sig behärska det rätta sättet att uttrycka sig i skrift.
– När det kom på tal att vi skulle skriva pm och vi hade genomgång om hur språket skulle vara blev jag förskräckt och tänkte att jag aldrig skulle klara det. Det som hjälpte mig var att läsa mycket praxis och förarbeten för att bekanta mig med det juridiska språket.

Nu har de båda nått fram till termin 6 och är på god väg att skolas in i den juridiska språkgemenskapen. Men hur går egentligen inskolningen till? Vilka språkliga normer möter juriststudenterna och hur förmedlas de? Det har Ann Blückert undersökt i sin avhandling vid institutionen för nordiska språk. Kärnan i hennes material är lärarnas skriftliga kommentarer på de texter som studenterna skriver under utbildningens första två terminer.
Kommentarer kring ordval och stil är vanliga. Studenterna uppmanas att skriva enkelt men också med stor precision, vilket ibland kan uppfattas som motsägelsefullt.
– De juridiska termerna kan ofta inte översättas till enklare ord utan att innehållet förändras. Ibland är det omöjligt att uttrycka sig så att vem som helst kan förstå, säger hon.
Idealet att skriva enkelt gäller även meningsbyggnaden, och lärarna anmärker ofta på långa meningar. Här får studenterna ibland dubbla budskap, menar Ann Blückert, eftersom delar av kurslitteraturen innehåller långa och komplicerade meningar.
– Idealen stämmer inte alltid överens med verkligheten. Sedan får vi inte glömma att den som behärskar en komplex meningsbyggnad kan skriva klart även med flera nivåer av bisatser. Det är när man försöker sig på det utan att behärska syntaxen som det kan gå riktigt illa.
Många av språknormerna är förstås inte unika för juridikens värld. Tydlig meningsbyggnad, precisa ordval och korrekt stavning är ideal som återfinns inom andra vetenskapliga discipliner liksom i samhället i övrigt. Men det finns också lokala normer. Ett exempel är förbudet mot ”antropomorfiseringar”, det vill säga att tillskriva döda ting mänskliga egenskaper.
– Det heter till exempel inte ”lagen säger”. Jag uppfattar att det är en del av den mycket strikta precision som eftersträvas.
Fredrik Lundberg känner mycket väl igen den regeln, som han tycker är omotiverad.
– Efter alla kommentarer jag har fått återstår nästan bara formuleringen ”paragraf x stadgar”. Det blir så repetitivt. I det fallet är de överdrivet petiga. Det bidrar också till att göra juridisk svenska svåråtkomlig, säger han.
– ”Enligt gällande rätt” fungerar också, inflikar Kaltrina Alaj.

Torbjörn Ingvarsson är lektor i civilrätt på juridiska institutionen och har tidigare varit kursföreståndare på termin 2. Han tar lokala normer som förbudet mot antropomorfiseringar i försvar. All språkanvändning är beroende av sitt sammanhang, menar han, och man kan därför inte hävda att en viss regel saknar rationell grund.
– Jag skulle snarare säga att inga språkliga företeelser är rationella i sig. När jag pratar med dig är det egentligen bara en massa ljud som du sedan tolkar i en viss kontext. Språket bör vara så störningsfritt som möjligt, och det innebär bland annat att undvika uttryck som kan väcka anstöt hos andra jurister. Jag brukar själv rätta när studenterna skriver ”lagen säger”. Inte för att det är fel, utan för att det låter pratigt och vardagligt.
Torbjörn Ingvarsson vill nyansera bilden av att idealet inom det juridiska språket skulle vara största möjliga klarhet och precision.
– En jurist ska lära sig uttrycka det han eller hon vill uttrycka. Inom affärsjuridiken finns ofta skäl att välja en lagom luddig formulering.
Han nämner även fördragstexter, som ofta formuleras i syfte att dölja konflikter.
– Exempelvis Lissabonfördraget innehåller många oprecisa meningar just för att släta över de motsättningar som finns mellan länderna i EU. De jurister som skriver fördragstexten måste anpassa sig till den politiska verklighet där de verkar.

De ord och uttryck som markeras av lärarna följs oftast inte upp med förslag på hur studenterna kan skriva istället, och relativt få kommentarer rör mer övergripande drag hos texterna som textstruktur, syfte och genre, enligt Ann Blückert. Är det något som behöver utvecklas på juristprogrammet är det att studenterna får en större medvetenhet om hur de använder språket, menar hon.
– Jag tror att de allra flesta studenter under utbildningens gång lär sig hur de ska skriva. Men frågan är vilken analytisk förmåga de får att se på sin egen språkanvändning. Med ett metaperspektiv blir det lättare att anpassa sitt språk efter olika mottagargrupper.
De skriftliga uppgifterna borde vara mindre inriktade på examination och istället utformas mer som en process där studenterna får arbeta med sina texter efter lärarnas kommentarer, anser hon.
– Så fungerar det i de flesta yrken. Kolleger tittar på varandras utkast och ger synpunkter.
Enligt Ann Blückert har de knappa kommentarerna delvis sin grund i den pedagogiska ambitionen att uppmuntra studenterna att själva fundera över mer passande formuleringar. Men främst är det förstås en fråga om resurser. Juristprogrammet har många studenter, och det finns helt enkelt inte tid att ge utförlig respons till allihop.
– Lärarna kan inte dubblera sin tid med studenterna men de kan fundera över sitt förhållningssätt och vilka signaler de sänder. Skriv inte bara ”talspråk” utan försök förklara varför. Ge studenterna ett språk för att tala om språk. Ibland behövs termer för att förstå vilka associationer som kan väckas av ett visst ord, eller termer som handlar om sammanhang och struktur i en text.
Kaltrina Alaj instämmer i att det vore önskvärt med mer utförlig respons.
– Som student vill man ha en motivering. Jag vill veta vad som var bra så att jag kan fortsätta med det, och vad som var dåligt så att jag kan förbättra mig.
Samtidigt har det tagits lovvärda initiativ för att hjälpa studenterna med språket, berättar Fredrik Lundberg.
– På termin 1 och 2 skrev vi om samma ämne tre gånger. De hade pm-stugor där den rättande läraren gick igenom alla kommentarer. Speciellt på termin 1 var det mycket fokus på språket.
Också Torbjörn Ingvarsson håller med om att det vore bra med mer dialog mellan lärare och studenter, men påpekar att det kräver engagemang från båda parter.
– Lärarna måste göra mer, men studenterna måste också bli mer lyhörda. Alla studenter är inte intresserade av dialog. På grund av betygshetsen på juristprogrammet bryr sig många bara om att få så många poäng som möjligt och vill därför inte se de egna bristerna. Samtidigt är vi lärare ibland dåliga på att förklara vad vi menar med våra kommentarer och det händer att vi överskattar studenternas kunskaper i exempelvis grammatik.
Han är tudelad inför metoden att låta studenterna arbeta med sina texter i flera steg.
– Det minskar stressen bland studenterna men kan leda till att det första utkastet inte blir ett seriöst försök att skriva så bra man kan.
Så idealet vore att studenterna tror att det är allvar redan första gången de skriver ...
– ... men att det egentligen bara är övning – just det

För rättvisans skull hanteras studenternas texter oftast anonymt på juristprogrammet. Det minskar ytterligare möjligheterna för studenterna att diskutera sina texter med den rättande läraren, menar Ann Blückert.
– Många studenter vill ha anonym rättning. Baksidan är att det inte blir någon dialog mellan lärare och student.
Men Kaltrina Alaj menar att anonymiteten inte behöver vara något hinder.
– Som studiebevakare har vi blivit kontaktade av studenter som inte tycker att lärarens motivering förklarar deras betyg. Då har vi skrivit till kursföreståndaren och bett om en mer utförlig motivering. Det har aldrig varit några problem.
Dessutom kan den som tycker att han eller hon har fått fel betyg nbsp; skriva direkt till läraren, menar Fredrik Lundberg.
– Anonymiteten är ju till skydd för studenterna. De måste ha rätt att ge upp den om de vill.
Enligt Torbjörn Ingvarsson kan anonymiteten vara ett problem eftersom den gör det omöjligt för en lärare att kontakta en student för att reda ut oklarheter.
– Men jag vill inte tillbaks till den gamla tiden. Studenterna misstrodde objektiviteten i lärarnas rättning, sant eller ej.

I en enkät har Ann Blückert bland annat bett studenterna sammanfatta vad de lärt sig under den första terminens studier. Större precision och korrekthet dyker ofta upp som något värdefullt i enkätsvaren.
– Det är klart att deras språk förändras. Och många tycker att det är av godo. De känner att de kommer in i gemenskapen och blir allt mer juridiska i sitt språk.
Flera av de svarande vittnade om att ”juridiskan” även tenderar att smyga sig in i deras språk på fritiden, något som både Kaltrina Alaj och Fredrik Lundberg känner igen.
– Det händer dagligen Jag har märkt att jag blir mer tagen på allvar om jag till exempel ringer till hyresvärden och börjar använda det juridiska språket, säger Kaltrina Alaj.
Inom familjen skapar facktermerna däremot snarare förvirring.
– Jag sa till min syster att ”nu har du faktiskt gjort en utfästelse”. Hon undrade förstås vad jag menade.
Fredrik Lundberg berättar skämtsamt att det numera känns svårt att be att få låna pengar av någon.
– Man kan inte låna någon pengar, låna avser ett visst objekt. Man försträcker någon pengar. Men man vill inte att petitesserna ska ta över – då blir man en dryg jävel.