Fotograferad ångest

Den stora skillnaden mellan rädsla och ångest är att rädslan uppkommer i en situation där det upplevda hotet är verkligt, medan ångesten uppkommer i situationer där man istället förväntar sig att något obehagligt ska inträffa – fight or flight-reaktionen inte är till någon hjälp.
I den första delstudien undersökte Åsa Michelgård Palmquist hur personer med orm- och spindelfobi reagerar när de får titta på bilder av ormar och spindlar, med och utan ljudstimuli. Ljudet kom slumpmässigt och utan förvarning.
– I en sådan situation kommer man att blinka reflexmässigt, men blinkningen blir kraftigare när man samtidigt blir rädd. Kriteriet för att vara med i studien var att personerna förstod att bilderna i sig inte är farliga – fobiker inser att rädslan är överdriven och obefogad, men kan ändå inte kontrollera sin reaktion.
I studie två tittade hon på hur personer med social fobi reagerar i situationer där de ska tala inför publik, före och efter korttidsbehandling med olika ångestdämpande substanser.

Hjärnorna avbildades med hjälp av en PET-scanner, som mätte blodflödet eller antalet specifika receptorer i utvalda delar av hjärnan. Personerna fick också själva uppskatta nivåerna av ångest – och både för dem med orm- eller spindelfobi och för dem med social fobi stämde den egna uppskattningen väl överens med bilderna.
– Det är intressant att det visade sig finnas en koppling – att när testpersonerna själva upplevde mindre rädsla så syntes det också i hjärnan, det var riktigt coolt
Syftet med de olika studierna var att ta reda på hur den del av hjärnan som hanterar hotfulla situationer, den så kallade reptilhjärnan, reagerar på rädsla och ångest hos personer med fobier. Syftet var också att undersöka huruvida substans P/neurokinin 1-receptorsystemet i hjärnan är inblandat i den här typen av ångest, genom att bland annat jämföra effekten av en substans som hämmar detta system med ett välbeprövat antidepressivt läkemedel.
– Det visade sig att skillnaderna var rätt så små mellan de som fått antidepressiva och de som fått den neurokinin 1-receptorhämmande substansen – båda grupperna hade ett rejält minskat blodflöde i den del av hjärnan som hanterar ångest och rädsla. Gruppen som fått placebo hade däremot ingen mätbar förändring i blodflödet jämfört med den första mätningen.

Orm- och spindelfobikerna testades i två olika studier. I den andra av dessa undersöktes om det ovan nämnda signalsystemet påverkades genom visuell provokation – försökspersonerna fick titta på bilder av sådant som de var rädda för omväxlande med sådant som de inte var rädda för.
– Personer med fobier får sitt påslag först när de blir provocerade – fobierna är situationsutlösta, vilket gör denna grupp väldigt tacksam att studera. I och med att personerna i båda studierna var rädda antingen för ormar eller för spindlar så fungerade de som kontroller åt sig själva. Något som var verkligt fascinerande var att de olika grupperna inte hade någon förståelse för varandra, de som hade fobi för ormar kunde inte alls förstå hur de andra kunde vara rädda för spindlar och vice versa. Det var nästan den stora behållningen, även om det inte är något man rapporterar om.
Även om Åsa Michelgård Palmquist inte med säkerhet kan säga att det undersökta signalsystemet är ansvarigt för reaktionen, är det möjligt att ångesten framkallas bland annat genom stimulering av detta system.

Vid korttidsbehandling med den neurokinin 1-receptorhämmande substansen kunde man se en minskning av blodflödet i den undersökta delen av hjärnan, vilket visar att substans P/neurokinin 1-receptorsystemet troligtvis är inblandat i ångest i människa. Men skulle det visa sig att systemet inte är ett bra mål för framtida läkemedel, så finns det ändå hjälp att få för de som lider av fobier.
– KBT är en bra hjälp – många som väl tar tag i sina problem med fobier undrar varför de inte gjort det tidigare. Genom att exponeras för det man är rädd för tar man udden av rädslan.