Järnåldern tittar fram i Gamla Uppsala

Det råder febril aktivitet på norra Kungsgårdsplatån, ett stenkast från Gamla Uppsala kyrkogård. Arbetsklädda arkeologer gräver, putsar och hackar försiktigt i den blottlagda jorden. En av dem går runt med en lång stav med en liten dator på – en GPRS, som kan avgöra fyndens position på millimetern när. John Ljungkvist, arkeolog vid Uppsala universitet och en av de ansvariga för utgrävningen, pekar på en rödaktig förhöjning i schaktet.
– Det där är antagligen en bit av en vägg från järnåldern, berättar han.

Under tio sommarveckor har arkeologiska institutionen vid Uppsala universitet i samarbete med Upplandsmuseet grävt på kungsgårdsområdet. I början av sommaren undersöktes den intilliggande södra Kungsgårdsplatån. Sedan tidigare visste man att en jättelik hallbyggnad från järnåldern stått på platsen. Sommarens utgrävning visade att den var ännu större än man trott – cirka 50 meter lång.
– Det är sannolikt det största huset i hela Mälardalen från den perioden, säger John Ljungkvist, som tror att byggnaden användes av någon mycket mäktig person, kanske för gästabud.

Den mest spännande händelsen, berättar han, var när man hittade ingången. Porten var 3,5 meter bred.
– Det var ett sånt där adrenalinögonblick som man minns.

I de mer än meterdjupa stolphålen där dörrposterna stått hittade forskarna stora beslag och spiraler av järn.
– Någon måste avsiktligt ha lagt dit järndetaljerna.

Byggnaden brann i mycket hög temperatur någon gång i slutet av 700-talet. Eftersom man inte har hittat några föremål inne i huset tror forskarna att branden var planerad.
– Det är tydligt att huset städades innan branden, säger John Ljungkvist.

I ett tredje schakt vid sidan av de båda platåerna har forskarna hittat mängder av spår efter matlagning: benbitar, keramik och frön. Efter själva utgrävningarna ska forskare från olika discipliner analysera fynden för att skapa sig en bild av hur människorna på platsen levde. Arkeologstudenten Robert Davidsson sitter på en stol och borstar de små benbitarna rena med en tandborste. Han är här för att utöka sin erfarenhet.
– Det bästa sättet att lära sig yrket är ute i fält. När jag började plugga var det här en dröm, säger han.

Tillbaka på norra Kungsgårdsplatån sträcker studenten Markus Assestram på ryggen.
– Det är ganska slitsamt, konstaterar han.
Medan de historiker som studerar den här tiden ofta är hänvisade till ett fåtal sedan länge kända källor har arkeologerna helt andra möjligheter, menar Markus Asserstam.
– Som arkeolog skapar man ny kunskap.
På norra Kungsgårdsplatån finns spår av mänskliga aktiviteter från 400-talet till 1963, då det sista huset revs. Även här har man under de senaste veckorna funnit resterna av ett järnåldershus, sannolikt samtida med byggnaden på den södra platån. Även denna byggnad var stor, kanske 20–30 meter lång, och precis som hallbyggnaden på södra platån har den brunnit.
– Jag skulle tro att hela gården brann samtidigt, säger John Ljungkvist.

nbsp;

GAMLA UPPSALA GENOM TIDERNA

Uppsala omnämns i tidiga källor som svearnas religiösa och politiska centrum. Det låg i Gamla Uppsala, en halvmil norr om den moderna stadskärnan. Från början av folkvandringstiden till mitten av 1000-talet var platsen säte för kungar eller hövdingar som styrde över de omkringliggande områdena. Kungarna framställde sig själva som ättlingar till asagudarna.

Det är osäkert när asatron övergavs i Uppsala och hur det gick till. En teori är att Uppsalahövdingarna utmanövrerades av andra ätter, som redan hade övergått till kristendomen. Efter denna förmodade maktkamp blev Uppsala så småningom ärkebiskopssäte. 1258 flyttades ärkebiskopssätet till Östra Aros, som samtidigt övertog namnet Uppsala.

Uppsalaarkeologen Magnus Alkarp visar i sin avhandling ”Det Gamla Uppsala: berättelser och metamorfoser” hur platsen genom tiderna har kittlat forskarnas fantasi. På 1000-talet skrev den tyske prästen och historieskrivaren Adam av Bremen om ett gyllene tempel och en helig lund där människor offrades till gudarna. Även i de isländska sagorna omnämns Uppsala som en viktig plats.

På 1600-talet inspirerades Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck av dessa legender när han författade sin ”Atlantica” där Sverige i allmänhet och Uppsala i synnerhet framställs som civilisationens vagga.

Under 1800-talet och 1900-talet var Gamla Uppsala en viktig plats för skapandet av en nationell identitet. Resultaten från de tidigaste utgrävningarna friserades ibland för att överensstämma med uppgifterna i de gamla skriftliga källorna.

nbsp;