Människans motståndskraft
nbsp;
Det finns inte mycket forskning som undersöker vad som händer med människor många år efter att de varit med om en större katastrof. Genom att följa upp de överlevande från tre olika katastrofer som drabbat svenskar hoppas psykologen Filip Arnberg kunna bidra till kunskapen om hur människor hanterar och lär sig leva med svåra händelser över tid.
– Jag har fokuserat på tre händelser: skolbussolyckan med sjätteklassare som ägde rum i Norge 1989, flygplansolyckan i Gottröra 1991 och förlisningen av MS Estonia 1994. Det är inget stort urval, för det har inte inträffat så många större katastrofer som drabbat svenskar, och där det dessutom gått tillräckligt lång tid.
Syftet med avhandlingen är nämligen att undersöka och beskriva långvariga posttraumatiska stressreaktioner hos personer som överlevt allvarliga händelser. Att katastrofer eller olyckor leder till svår psykisk belastning på kort sikt är känt sedan länge, men Filip Arnberg var intresserad av att ta reda på hur de överlevande mår när det gått många år.
– Jag har tittat på lång sikt, bortom sex år – först då kan man prata om långtidskonsekvenser. Min handledare och hans kollega gjorde korttidsuppföljningar strax efter olyckorna, men man gjorde inte färdigt analysen till 100 procent. Jag har slagit ihop allt i tre databaser och det som är unikt med de här studierna är att man kan jämföra effekterna på kort och lång sikt. nbsp;
Skolbussolyckan i Norge involverade 34 personer, 23 barn och 11 vuxna – 16 personer dog, varav 12 var barn. Filip Arnberg gjorde en uppföljande enkät med 7 av de 11 barn som överlevde. I Estoniaolyckan omkom 852 av de 989 som var ombord på färjan. Av de 137 som överlevde har Filip Arnberg följt upp 22 av de 51 svenskarna. I flygplansolyckan i Gottröra överlevde samtliga 129 som var ombord på planet, händelsen kallades i medierna för ”Miraklet i Gottröra”. Filip Arnberg fick svar från 95 av dem.
– Det verkar hända mycket den första tiden. Vad gäller de långsiktiga konsekvenserna finns de reaktioner som rörde olyckan kvar, men det tycks inte finnas någon skillnad i generellt psykiskt välbefinnande. De som förlorat en nära anhörig upplevde inte någon initial återhämtning, men de andra gick ganska snabbt tillbaka till rutinerna efter det inträffade. Det man kan säga är att händer det inte särskilt mycket vad gäller återhämtningen under det första året så händer det inte särskilt mycket därefter heller.
Filip Arnberg berättar att han hade svårt att få tag i relevant forskning när han påbörjade arbetet med avhandlingen. Forskningsfältet startade för ungefär trettio år sedan, men antalet studier är litet och man kan inte säga så mycket om långtidseffekterna.
– Folk som varit med om katastrofer söker ofta hjälp först efter flera år, när man inser att det jobbiga inte ger med sig. De som inte söker hjälp möter man vanligtvis inte i mitt jobb och därför vet man mindre om dem – det fick mig att börja undra över hur många som bär på sådant här.
Trots att de överlevande inledningsvis mått mycket dåligt visade det sig under arbetet med avhandlingen att de efter ett år hade hämtat sig väldigt bra. Få hade bestående psykiska men, de flesta fungerade som vanligt i vardagen, även om de fortfarande hade tydliga minnen av olyckan. Det verkar inte spela så stor roll hur allvarlig olyckan varit, det var inte så många fler som hade men efter Estonia jämfört med dem som överlevt kraschen i Gottröra. nbsp;
Det som skilde sig åt var den egna utsattheten, till exempel om man förlorat en nära anhörig. Gemensamt för alla var att de erbjudits olika stödinsatser och terapi i samband med det inträffade.
– Det kan finnas en glädje i att överleva, som man inte gärna vill uttrycka om andra inte haft samma tur. Man vill inte riktigt säga att man gått stärkt ur det hela, trots att det kan vara så. Vi har en fantastisk förmåga att återhämta oss efter så här hemska händelser – jag upphör aldrig att förvånas över människans motståndskraft.
nbsp;
