När det blev basta med lortigheten
Det är svårt att föreställa sig hur det skulle kännas att inte få tvätta sig ordentligt oftare än en gång om året, men det var en realitet för de allra flesta svenskar i slutet på 1800-talet.
– Jag tror inte att vi idag kan förstå hur skitigt det var. De allra flesta gjorde ett varmbad om året och det var julbadet, säger Karolina Wiell, doktor i Ekonomisk historia som skrivit avhandlingen Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949.
Det var inte så lätt att ta sig ett bad i slutet av 1800-talet, förklarar hon. Vatten skulle tas in, värmas och sedan forslas bort. Att bada utomhus var inget alternativ då simkunnigheten var låg och de flesta hade lärt sig att vara rädda för vatten. Man visste inte heller om att det var skadligt att vara för smutsig.
Det var först när bakteriologin vann mark som framförallt läkarna började förstå vikten av personlig hygien. De hade sett att färre dog på sjukhus om man tvättade händerna och att bad kunde hade medicinsk betydelse.
– Med bakteriologin hittade man en förklaring till varför folk var så sjuka som det var. På den tiden hade inte läkarna kunskap att bota sjukdomar, men de kunde förebygga sjukdom så att de friska inte blev sjuka. Därför blev det naturligt att börja arbeta för en bättre hygien.
Provinsialläkarföreningen bildades 1881 och började redan från start driva frågan. På den här tiden hade provinsialläkarna framför allt ansvar för vatten, avlopp och sophantering. Karolina Wiell menar att deras proklamerande för den personliga hygienen var ett sätt för dem att vinna legitimitet som läkare och samtidigt slippa ifrån just avlopps- och sopbiten. För att få genomslag började de sprida budskapet om vikten av personlig hygien inom sitt eget fält.
– Det hölls ett öppningstal där de förespråkade bad som folkhälsofråga. De höll också badsessioner i samband med läkarmötena.
Deras kamp för ökad renlighet fick sedermera gehör. Det fattades politiska beslut om att just badandet var en viktig fråga att driva. För att nå ut till så många som möjligt genomförde man även kampanjer med budskapet ”ett bad i veckan” som riktades till kvinnor och barn.
– Kvinnans roll var att uppfostra de framtida samhällsmedborgarna. Därför riktade man in sig på kvinnor via tidskrifter och barn genom skolbad och läroböcker i skolan.
Budskapet i de kampanjer och texter som Karolina Wiell studerat följde alla en liknande mall.
– Först beskrev man hur dåligt det var i samhället, att folk var klena, sjuka och dog för tidigt. Sedan beskrevs badet som lösning på problemet och i slutdelen av texten beskrev man en framtidsvision med friska och starka samhällsmedborgare.
Redan i slutet av 1800-talet hade man i liten skala börjat bygga så kallade badstugor med inspiration hämtad Finlands bastur. I dessa utrymmen fanns en bastu, omklädningsrum och i vissa fall möjlighet till tvätt i rinnande vatten. Trots att de flesta politiker var överens om att det borde byggas fler offentliga bad av denna typ var det ingen som ville stå för kostnaden. Till slut gick ett antal föreningar och organisationer ihop och bekostade byggandet. Byar hakade på och mellan 1920 och 1949 byggdes tusentals offentliga badstugor på landsbygden. Dessa kom att bli populära.
– Den sociala biten bidrog till att det blev en regelbundenhet, i badstugan träffade man vänner och kunde prata jobb, hus och hem.
Vad som förvånat Karolina Wiell när hon gått igenom alla beslut, dokument och artiklar från den studerade tiden, är att hon inte hittat några kritiska röster.
– Jag har inte kunnat kliva in i folkhemmet och höra diskussionerna gick där, men jag har inte i de texter jag studerat sett att någon klagat på varken folkbad eller skolbad, säger Karolina Wiell och fortsätter:
– Jag tror den sociala samvaron påverkade, att man jobbade mot ett gemensamt mål och ville se till att vi skulle bli friskare. Det finns en positivitet och framtidstro i källorna som är rätt häftig att se.
