Kemist-humanist med fäbless för giftmord
Kontoret – som ligger någonstans i navet av Biomedicinskt centrum, omöjligt att lokalisera utan en van ledsagare – har en märklig L-form och är nästan till hälften tömt. Olle Matsson ska snart byta arbetsrum, men än så länge ser man tydliga inslag som skvallrar om en hemtam kemiprofessor – familjefoton på en anslagstavla bakom skrivbordet, ett skåp fyllt av åldrande burkar med dödskallar och flammor på, en liten modellfigur av professor Kalkyl, en spretig palmliknande växt i fönstret (“den är uppdriven från en stickling från en av Selma Lagerlöfs växter”). Till och med en liten kemilåda för barn.
När journalister, och författare för den delen, letar efter giftexpertis är det inte sällan till Olle Matsson de vänder sig. 2012 gav han ut den populärvetenskapliga boken En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen och i maj förra året kom Allt är gift: om dödliga ämnen och deras roll i historien. Trots det är inte gifter hans akademiska expertområde.
– Vissa ogillar när man klampar in på deras revir om man inte själv är expert, men när jag gav ut de här böckerna blev det precis tvärtom. Jag häpnade. Det var väl framför allt inom ämnet farmakognosi jag var inne och och tog åt mig glans, men de bjöd faktiskt in mig att hålla föredrag på institutionen för läkemedelskemi och gav mig ett stipendium. De tyckte att jag marknadsförde deras ämne snarare än stal det. Jag blev jätteglad, säger Olle Matsson på lätt värmländska.
Fysikalisk-organisk kemi är det område han egentligen ägnat sitt yrkesmässiga liv åt, men det var inte självklart att han skulle ta den naturvetenskapliga banan. Olle Matsson berättar hur en lärarvikarie redan på högstadiet märkte de två intressestråken i hans personlighet och frågade om han skulle ägna sig åt humaniora eller naturvetenskap. Kemi blev till slut ämnet och Uppsala staden efter att han tog studenten i Karlstad 1969. “Amatörhumanisten” i honom fick dock näring under studietiden via sidokurser i teoretisk filosofi och idé- och lärdomshistoria innan han fick en doktorandtjänst i kemi.
– Det tog förfärligt lång tid att doktorera, men man hade större frihet att göra fel på den tiden och mindre konkret handledning även om min handledare var en fantastiskt klok och kreativ person. Jag gjorde en hel del annat under tiden också. Värnplikt, till exempel, och en termin kastade jag bort på ett spex i Juvenalorden som visades i badhuset – “Kakel spektakel.” Så småningom blev jag klar med min avhandling och det hade gått så bra att jag fick fortsätta. Det här var 1984, 15 år efter att jag kom till stan.
Sedan dess har han forskat och undervisat vid institutionen för kemi och även ett par vändor på gymansienivå. Numera är han så kallad seniorprofessor, vilket innebär att han har gått i pension men blivit återanställd för en begränsad tid. Den här gången får han, utöver undervisningen, också lägga arbetstid på det han kallar sitt public service-uppdrag – att skriva och föreläsa populärvetenskapligt.
Fäblessen för gifter har funnits med Olle Matsson sedan barnsben när han läste boken Farligt att förtära, inandas och beröra av Matts Bergmark, om gifter i historien. I samma veva tilltog intresset för deckare, extra bra var de förstås om de innehöll ett giftmord.
När han ska förklara vad han tror är lockelsen med gift, både för honom själv och andra, plockar han fram ett exemplar av sin egna bok, En dos stryknin, ur bokhyllan och bläddrar fram ett citat han lånat från Strindbergs Tjänstekvinnans son:
– “Hade snart skaffat sig en liten flaska med blåsyra…” – det är alltså vätecyanid – “Den var märkvärdigt rolig att ha. Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.” Jag tror det är den där kraften, säger han, och fortsätter när han slagit igen boken:
– Gift är ju inte ett vapen i traditionell mening, men det är lika farligt. Det kan användas för mord och självmord. Och man kan drabbas av det oförskyllt genom en olyckshändelse, genom gifter som uppstår spontant i naturen. Aflatoxin, till exempel, är ett gift som produceras av mögelsvampar som kan uppstå i bland annat skämda nötter. Det har lett till förfärliga giftepidemier i länder där nötter tillhör basfödan.
I den senaste boken, Allt är gift, har Olle Matsson kartlagt såväl välkända som mindre bekanta gifters verkan och användning genom historien. Bland de hemskaste historiska användningarna av gift nämner han tre cyanidmord: utrotningen av judar i Auschwitz med Zyklon B, självmordsmassakern i Jonestown där 900 sektmedlemmar under pistolhot tvingades dricka en fruktdryck spetsad med cyanid, och de ouppklarade tylenolmorden i USA på 80-talet, där flera människor dog till följd av att någon, tillsynes slumpmässigt, bytte ut kapselinnehållet i ett antal burkar tylenol (värktablett med paracetamol) mot kaliumcyanid.
Det är lätt att både lyssna på och läsa Olle Matssons ord om dessa ohyggliga historiska händelserna, liksom de om de intrikata och utstuderade fiktiva giftmorden som han undersökte i sin första bok. Nog för att bara själva ämnet bär på ett allmänintresse, men det är mer än så – Olle Matsson lyckas göra naturvetenskap intressant och tillgängligt även för en enkelspårig humanist som jag själv. Vad är hemligheten?
– Jag tror att man behöver vara intresserad av att undervisa, av mötet med människor. Jag tycker till exempel att det var fantastiskt kul att undervisa på gymnasiet. Eleverna där är väldigt orädda och spekulativa på ett utmanande sätt. Sedan underlättar det om man har ett intresse av att läsa även sådant som ligger utanför ens egna ämne och skönlitteratur. Viss forskning borde verkligen göras mer läsbar för allmänheten, det handlar om public service. Det finns en hel del naturvetare som är duktiga på det där, astrofysikern Bengt Gustafsson och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, till exempel. Men så finns det också de som är helt ointresserade av att bli mer lättillgängliga.
Framöver hoppas han kunna skriva ytterligare en populärvetenskaplig bok om gifter, men det här gången om renässansens och medeltidens giftmord. Kanske blir det i framtiden även ett försök till fiktion.
– Det vore roligt att skriva något skönlitterärt också, men jag har inte fått någon inspiration till det än. Jag går på något vis och väntar på det. Jag tror att det skulle bli något giftrelaterat i så fall, men så måste det vara mänskligt intressant också.
