Nytt år, nya förutsägelser

nbsp;

Så även i år – tidningen The Economist spekulerar i att arabvårens protester sprider sig söderut i Afrika, men befarar ett misslyckande för miljökonferensen i Rio i juni. Valrörelser brukar gå hand i hand med ökad nationalism, och enligt tidningen kan vi förvänta oss mycket av den varan då flera av världens stormakter går till val under året.
Samtidigt har överlevarna efter millennieskiftets domedagsrörelse (vilka är många) funnit ett nytt datum att spara skägg inför: den 21 december. Då kommer världen – enligt en innovativ tolkning av Mayakalendern – att gå under.
Den akademiska världen misslyckades med att förutse den arabiska våren. I skuggan av detta har Google och CIA investerat i det svenskutvecklade datorprogrammet ”Recorded Future”. Programmet siar om allt från trender till sociala uppror genom att analysera internetkommunikation. IBM i sin tur ska ge sig på att förutsäga brott genom att analysera övervakningsfilmer i realtid. Håller verkligheten på att hinna ikapp science fiction-filmer som Eagle Eye och Minority Report?
Uppsala universitet skulle ha behövt liknande mjukvara under 50-talet. Då studerade nämligen senare tids kanske mest inflytelserika filosof, Michel Foucault, i Uppsala. 1957 skickade han ett utkast till en avhandling till professor Sten Lindroth. Den unge fransmannen fick dock svaret att han borde ge upp sina disputationsplaner, och sökte sig till ett mer uppskattande franskt universitetsväsen.
Foucault hamnade dock själv i prognosrelaterat blåsväder genom sina texter om störtandet av shahen av Iran 1978–79. Han förutsåg visserligen att politisk islam var en ”krutdurk” som skulle komma att mobilisera hundratals miljoner människor. Många samtida, som feministen Simone de Beauvoir, förstod tidigt vad den blivande diktatorn Khomeini gick för, men inte Focault. Irans förtryck av kvinnor och homosexuella skavde extra mycket för en tänkare som haft störst inflytande just inom feminism och queerteori. Foucault fick så mycket kritik att han inte på allvar uttalade sig om samtidspolitik igen.

Hur skulle Foucault helt kunna förstå ett händelseförlopp som han var mitt inne i? Frågan kvarstår när vi förflyttar oss i tid och rum till det arabiska året 2011. I det ena lägret finns de misstänksamma statsvetare och politiker som är livrädda för att låta araberna välja sina ledare – det riskerar att leda radikala islamister till makten. Detta läger anklagas för hyckleri och att föredra lojala diktatorer framför oönskade folkvalda. Det andra lägret hyllade tidigt upproren som efterlängtade tecken på demokrati. Precis som Foucault får de höra att de är nyttiga idioter för islamismen, och att de överskattar befolkningens demokratiska vilja.
Men är frågan verkligen rätt ställd? Borde vi kanske byta ut ”Vad kommer att hända” mot ”Vad vill vi ska hända”? Att många politiska plakat och slagord under året varit på engelska är ett tydligt tecken på att de arabiska aktivisterna bryr sig om omvärldens tolkningar. Ta till exempel den syriska folkmassa som nyligen samlades på ett torg i Hama för att följa Al Jazeeras sändningar om det egna folkets protester på en storbildsskärm. I sådana sammanhang spelar det stor roll hur omvärlden beskriver situationen.

När vissa av västvärldens politiker tidigt under den arabiska våren var skeptiska mot möjligheterna till demokrati i arabvärlden så framstod de för många som hycklare. Skepticismen stärker bara islamisternas argument om att de borde bryta med västvärlden, och därmed också med demokratin. Om vi i stället solidariserar oss med demokratirörelsen stärker vi gruppernas självförtroende och hjälper dem att bryta isoleringen. nbsp;
Om en vän berättar att hon bestämt sig för att sluta röka så säger du förhoppningsvis inte ”Ha Det tror jag när jag ser det ”, utan ”Vad kul, det går säkert jättebra ” En revolution som spritts från land till land är uppenbarligen beroende av att föreställningarna om vad som är möjligt och omöjligt bryts. Framtiden måste upplevas som öppen. Kanske ger det ett hoppfullt svar på problemet med tidiga prognoser: det finns vissa möjliga alternativ, resten är upp till oss.

Leonidas Aretakis

nbsp;