Rum för demokrati
I början av maj besöktes Uppsala av den hjärtliga humorduon Filip och Fredrik. De har en imponerande förmåga att vara innovativa när det gäller formen för sin komik. Innehållet har dock en röd tråd, nämligen nyfikenhet inför olikheten; att i den globaliserade konformismen finna det som gör varje människa och plats unik. Kvällen inleddes med några glimtar från deras uppväxt i små orter som kämpade med den egna självbilden. Den påföljande historien om hur de träffades skulle gott och väl kunna filmatiseras som en högklassig bromance-film med Paul Rudd och Jason Siegel.
Men uppgiften för kvällen var att tillsammans med publiken hitta det som gör just Uppsala unikt. Förslag som Flogsta och valborg innehåller korn av sanning, men säger förmodligen lika mycket om vilka som satt i publiken. En sak var humorparet i varje fall tydliga med: Sveriges städer liknar varandra allt mer. Förändringen spårade de till Domus-butikerna som senare kom att bli gallerior. Alla ser de likadana ut; från de stora butikskedjorna till mammorna som fotograferar sina skumhjärtan i kaffet och lägger upp på Facebook.
Frågan om det offentliga rummet har på allvar diskuterats i Stockholm, både kring inglasandet av delar av Sergels torg och senast ombyggnaden av Slussen. Men detta är bara två – förvisso principiellt viktiga – fall av en mycket bredare utveckling. Vad blir till exempel konsekvenserna av att stora varuhus utanför stadskärnan bildar nya torg, fast i privat regi? Visst, Ikea har anslagstavlor i sortimentet, men ingen får sätta upp något på dem. Och vad händer med aktivister som vill dela ut flygblad om en viktig fråga som pressen glömt?
Kanske har föreställningarna om torget som demokratins fäste, där vem som helst kan ställa sig på en läskback och tala från hjärtat alltid haft utopiska element. Men det är kanske inte bara en fråga om nostalgi inför antikens Aten eller 68-rörelsen. Det handlar också om att släppa fram det som är annorlunda. Det är inte så underligt att Stefan Löfvén och Fredrik Reinfeldt i sin första TV-duell låter som kopior av varandra. De strävar båda efter att deras partier ska vara statsbärande, vilket innebär att de måste ha medelklassen som målgrupp.
Det är denna konsumtionsvilliga medelklass som i dag kanske främst förknippas med galleriorna. Men alla äter inte tacos till På spåret varje fredagskväll. Verklig demokrati innebär att vi presenteras med ett antal olika alternativ som vi sedan väljer mellan, inte att alternativen (partier och städer) på förhand anpassar sig efter genomsnittet så att vi slipper välja eller ens lyssna till alternativ.
En talande jämförelse kan göras mellan privatägda Gränby centrum och kommunala Gottsunda centrum. Det senare kommer efter sina nya satsningar att inkludera lokala kulturaktörer, och där finns sedan länge bland annat teater, bibliotek och badhus. Den fria marknaden däremot, som skulle leda till mångfald, har alltid samma utbud: shopping utan överraskningar och nya intryck. Inga lokala småhandlare, kufiga bokcaféer eller ideella föreningar. Och ingenting för den som redan gjort av med månadslönen.
En motvikt till galleriornas utsuddande av olikheter kan vara just en livlig och varierad stadskärna. Varför är Lars Lamberts idé om att göra om Åhlénshuset till ett konsthus så galen? Vårt mest centrala torg – som huggits itu av en buss- och taxiväg – skulle nog må bra av ett sådant lyft. Våra offentliga utrymmen, där människor kan samlas och tillbringa en eftermiddag utan att behöva shoppa, krymper ständigt. Ekonomikumparken har fått sig en rejäl frisering, och debatten kring Seminarieparken är i full gång.
Det offentliga rummets öde borde röra både socialister och liberaler – barnen av den franska revolutionens radikala demokratiideal. Kanske kan en återupplivad stadskärna full av kultur och spännande intryck vara ett alternativ till den inte alltför hållbara 50-talsdrömmen om bildriven konsumism.
nbsp;
