En påse blod i all enkelhet
Det är varmt och lite dunkelt i Blodcentralens väntrum. En handfull själar har hittat hit den här förmiddagen. Vi nickar kort åt varandra. Ingen gör något närmare försök att bonda. Det behövs ju inte. Var och en kan i godan ro ägna sig åt sitt plastglas med juice, sin eventuellt laktosfria smörgås och sin tidning.
En kvinna med gäll röst ropar upp mitt namn. Hennes ögon är vänliga, och hennes hår ser ut som om hon ringlat ett garnnystan över skalpen. ”Vilka fina blodkärl du har. Så tydliga Det blir tacksamt att sticka i.” Jag blir oväntat glad över komplimangen. För det är väl en komplimang? ”Tack…”
Jag får en nål i armen och det gör lite ont, men jag koncentrerar mig på den grälla gardinen vid fönstret. Mönstret på tyget är bulligt, och jag slås av känslan av att befinna mig i en bubbla utanför tid och rum. Utanför twitter, instagram, hemnet, linkedin. Utanför karriärtips, livsstilsbloggar, namninsamlingar och nätverkande. I det här rummet skulle det lika gärna kunna råda 70-tal som 90-tal. Det är egentligen bara snittet på personalens glasögonskalmar som vittnar om att vi befinner oss närmre 2013 än 1983.
”Nämen, är du lite bortglömd?”. Kvinnan med garnhåret ler mot mig. Nålen dras ut. Mina 4 deciliter är levererade. Hon ber mig upprepa mitt namn och mitt personnummer och råder mig att ligga kvar en stund. Kort därefter hör jag henne ge samma förmaningar till killen bredvid.
Ja. Här befinner jag mig. Lite bortglömd på en brits med väldigt fina blodkärl och med Sveriges vanligaste blodgrupp. Fjärran från mingel, prestation och bekräftelse. nbsp; Mitt järnvärde och blodtryck ligger inom accepterade gränser, likaså min vikt och min ålder. Utöver det krävs inget mer av mig än att jag ligger här ett slag. Och jag tänker att i bland är det här allt en kan begära att få vara: En påse blod, i all enkelhet.
