Lou Reeds epigenetiska ansvar

Det är min pendlardag i veckan. Lou Reed dog för ett par dagar sedan, och till hans ära lyssnar jag på Velvet Underground på olidligt hög volym när jag sätter mig på tåget. Kvinnan i sätet bredvid sneglar undrande åt mitt håll när ”Heroin, it’s my wife, and it’s my life” skvalar ut ur mina dåligt isolerade hörlurar.

Många förundras över hur Lou Reed överlevde 70-talet med tanke på hans minst sagt självdestruktiva leverne. Nåväl, han var ju rockstjärna av den hårda sorten. Att knarka ner sig sägs vara en del av att vara det och kanske en förutsättning för att kunna leva för konsten. Framförallt en given förutsättning för att kunna komponera briljanta, ack så drogromantiserande, musikaliska verk. nbsp;

Pendlarens bäste vän är obskyra tidningsartiklar. På sträckan mellan Uppsala och Stockholm hinner man gräva ner sig i lagom invecklade reportage om ditt och datt. Under en tågåkande dag tidigare i höstas fastnade jag med näsan i Fokus, i en text om nya upptäckter inom genforskningen: epigenetiken. nbsp;

Epigenetik betyder ”utanpå generna” och handlar om cellernas förmåga att aktivera eller avaktivera olika gener. Ny forskning visar att epigenetiken, till skillnad från själva genuppsättningen (vi har de gener vi har) påverkas av miljö, matvanor, stress och liknande faktorer. Vi har alltså inget inflytande över vilka gener vi föds med, men däremot kan vi genom vår livsstil påverka epigenetiken, som i sin tur styr hur våra gener används. nbsp;

Tanken är svindlande. Vad jag äter och dricker, i vilken mån jag utsätter mig för miljögifter och stress, och hur regelbundet jag motionerar får inte bara konsekvenser för min eget välbefinnande utan också för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn i och med vad jag epigenetiskt för vidare. Att försöka leva sundare känns plötsligt sjukt motiverat. Men också sjukt betungande. Jag tänker på alla tequilastinna nationsnätter. Jo, jag repar mig ju varje gång, men hur blir det med generna? nbsp;

Forskning som den här välter över otroligt mycket ansvar på oss som individer. Hade Lou taggat ner på pulvret om han vetat om att det kunde få konsekvenser för inte bara honom själv utan också för hans framtida barn? Nu hade rocklegenden formellt sett inga kids, så antagligen inte. Men kanske. Frågan är om det ens kommer finnas rockstjärnor av Lou Reeds kaliber i framtiden. Kommer sex, drugs and rock’n’roll att bli passé om vi får en allt större skyldighet att tänka på fortplantningen?

Självdestruktivitet och dekadens har helt klart hamnat i ett gråare ljus. Kanske är rock’n’rollen död. Igen.