”Killar kan inte handla”

I helgen var jag och handlade mat med vad som skulle kunna vara min pojkvän. Dock, efter en spännande utflykt till Ica Luthagen säger sagda man rätt ut att jag helt enkelt är för jävlig att ha att göra med. Sen går han hem. Jag tyckte det var lite magstarkt, faktiskt.

Orsaken till att jag fick spendera min söndagskväll på egen hand var en helt oskyldig händelse relaterad till mat. Allt började med att vi skulle äta middag. Jag visste inte vad jag var sugen på, så jag förslog att vi skulle gå till Lutis och mingla lite, få lite feeling.

Någonstans mellan osten och köttbullarna frågar han vad jag vill äta. Fel nummer ett; vi har gått tre meter i affären, det kallar inte jag att mingla. Jag kan ju inte få inspiration av Herrgårds och bacon? Jag bestämmer mig för att vara storsint och ha överseende med hans lilla snedsteg. Jag säger att jag inte vet vad jag vill ha, och att han får bestämma. Snacka om öppen tjej Han tycker vi skulle äta hamburgare. Jag vill dock gärna ha något nyttigt. Han säger att jag får välja det nyttiga, bara det inte är vegetariskt för det är tydligen inte mat. Kräsen kille Jag föreslår vegetarisk lasagne. Han skrattar och går vidare utan att svara. Jag tror inte han hört vad jag sa, eller så har han bara jättekonstig humor.

Eftersom jag hade gett ett förslag säger jag igen ”du får bestämma, vad som helst”. Jag är egentligen sugen på något halvonyttigt, typ pasta, med kyckling, eller carbonara, eller kött och potatisgratäng med rödvinssås och bea. Men nej, han säger pizza. Det tar ju skitlång tid att göra, in i ugnen och så. Hans oförståelse för tidsperspektiv påminner mig om att humöret, och livet över lag börjar rinna ur mig i takt med blodsockret. ”Neej, inte pizza, men säg vad som helst så tar vi det”. Han: ”tacos?”. Jag: ”nej ”. Han: ”men lax då, det är ju nyttigt”. Alltså hur svårt ska det vaaaa? Vem vill äta lax en söndag? Det tar dessutom slut så snabbt på tallriken. Och nu inträffar det tråkiga med Ica-dejten, han blir typ sur? Helt utan anledning. Här trodde jag att vi handlade och hade trevligt, så börjar han sucka. Verkligen trist inställning, så jag hämnas med att dra till med den tråkigaste maten jag vet – jag är bäst på hämnd – ”men ska vi ta tacos då?”. Han: *djup suck* ”ja, jag sa ju det...”.

Jag blir mitt i alltihop tvungen att svara på ett sms, och skickar honom att plocka ingredienser. Tyvärr blandar han ihop medel och stark sås, tar majs och struntar i krossad ananas. Jag skickar ut honom på runda två för att rätta till sina misstag. Under tiden roar jag mig med att klämma på samtliga avocados. Vi går mot kassan och jag frågar om han vill ha någon efterrätt. Han säger nej, medan jag går och tänkte på hur gärna jag vill ha godis. Hur trött är man inte om man säger nej till efterrätt? Och eftersom jag inte direkt kan köpa godis själv säger jag ”nej, men skit i det då, det blir säkert jättebra”.

Så kommer vi ut från Ica. Eftersom jag inte är helt tillfreds med hans veliga beteende markerar jag det med att gå några steg före. Han frågar om jag är sur. Jag säger som det är: ”nej?”. Han frågar igen. Jag säger som det är: ”neej... men jag får typ kväljningar av tacokrydda”. Han: ”men, va fan sa du inte det för?”. Jag: ”men du ville ju så himla gärna äta det”.

Och här, kommer domen. ”Äh jag känner faktiskt inte för att äta middag med dig, du är för jävlig.” Förstår ni hur chockad jag bli? Bara sådär. Men varningsklockorna börjar ju ändå ringa om någon bli så upprörd över lite tacos.