Annons
Annons

Till en ärkeskribents åminnelse


Det bästa med att skriva i tidning jämfört med för en inlämningsknapp på en studentnätportal, är att slippa den ibland ofrivilligt uppkommande kombinationen av dåligt samvete och bristande inspiration, som ligger i vetskapen om att ens text i slutändan mest riskerar tvinga någon stackars lektor att sitta kvar på övertid för att läsa och godkänna texten – bara för att därefter prompt slänga densamma i papperskorgen.

Samtidigt kan man fråga sig huruvida det villkorslösa skrivandet verkligen är något för alla.
Det för mina tankar till den legendariske amerikanske musikkritikern Paul Nelson (1936-2006).
Med sin haussade, notoriska kritikerstil, banade han väg för världsartister såsom The Ramones, The Sex Pistols och Bob Dylan.

Till slut ledde dock den ständigt ökande pressen om självöverträffande från läsarna och honom själv, till en ond spiral, ytterligare förvärrad av flyktigt önskedrömmande om de fria ramarnas värld.

Sista delen av sitt liv tillbringade han i självvald isolering. Dog gjorde han slutligen mer eller mindre av självsvält uppe i sin lägenhet på Upper West Side på Manhattan, New York – överbelamrad av outvecklade intervjustoff, orecenserad musik och närmast odechiffrerbart intrikata mastodontmanus.

Med det sagt, är att studera också möjligheten att lära sig andras läxor. Härvidlag kan förvisso även tidningstexten härleda till akademins syften. I så måtto är det nog emellertid dags för mig att sätta punkt och gå ut och handla något att äta.

Efter genomläsning, släng för miljöns skull gärna tidningen i för ändamålet avsedd returpappersinsamling.


Annons

Annons

Läs mer

Om det man inte kan tala måste man tiga, sa en luddig filosof från alperna en gång. Det finns mycket jag kan säga om min…
Under den största delen av min tonårstid har jag sett ett återkommande, väldigt intressant koncept som handlar om att…
Förr i tiden nöjde sig de gamla med att tvinga på barn grönsaker och dubiösa aktiviteter såsom orientering. Att de numer…