Tack Ergo, tack Uppsala

Om det man inte kan tala måste man tiga, sa en luddig filosof från alperna en gång. Det finns mycket jag kan säga om min tid här i Uppsala, och ännu lite mer som inte kan sägas, som bara existerar bortom orden. Och med risk för att även följande minnen egentligen inte går att säga vill jag ändå, såhär i min sista krönika för Ergo, försöka.

Run, Forest, run! – Uplands nation, september 2015

Han hade varit på en del misslyckade dejter under våren och sommaren och hade börjat känna en lätt panik komma. Kanske var det hans lott i livet att vandra ensam på denna jord utan någon att kolla på The Office med? Nej! Så när han och Nour på deras tredje dejt på Uplands inte kommit längre än till ännu ett samtal om detrivorernas roll i nedbrytningen av kompost eller något liknande fartfyllt fick det vara nog med amorös stiltje, tyckte han. I slutet av kvällen gick de mot sina cyklar för att skiljas åt ännu en gång, och det var då han tog ett så kallat leap of faith. I samma ögonblick som den rejält förkylda Nour böjde sig ner för att låsa upp sin cykel såg vår tids Don Juan sin chans. Han tog ett steg mot henne och böjde sig ner för att ge henne en charmigt oväntad kyss på kinden. Men Nour anade oråd. Hon hade uppfattat pussprojektilen i ögonvrån och i en svepande rörelse vände hon sig upp för att… ja, ta emot den. Men det var redan för sent. Hans läppar landar rakt på en av hennes snorsvällda näsborrar. Oj förlåt, säger Nour på reflex. Hon säger hej då vi hörs och så tar hon sin cykel och rör sig därifrån med hastiga steg. I nu fullt utvecklad panik tänker vår Romeo att han ska lätta upp stämningen med ett skämt, för sånt funkar alltid. Så han ropar efter sin Julia: ”Run, Forest! Run!” Och det gjorde hon. Och de hördes aldrig igen.

”Men alltså, ändå… det är ju hett när två tjejer hånglar... Va?... Varför tittar ni på mig sådär?”, Billies balkong, juni 2016

Det var en varm junikväll 2016 och tentan hade lämnats in en dusch och en tupplur tidigare. Det var som att något hade hällt upp oss på nytt i våra skjortor och sommarklänningar, låtit oss bli till igen. Vi var perfekt måttade för en utekväll på Snerikes, unga och fria studenter. Kursare jag tidigare bara haft vaga idéer om kramade jag som om vi hade känt varandra i decennier. Allting stämde. Det hade gått rykten om att Billie skulle ha efterfest. Jag och Jaques spred gospeln bland massan av nyvunna decennievänner. ”Kom till Billies efterfest! Kom!” Milou föreslog att jag, Jaques och Charlie skulle följa med honom hem till sig för att hämta öl. Han bodde så nära Snerikes att man från hans balkong kunde ha satt snurr på torkade näsor från ett lönnträd och singlat ner de till uteterrassen. ”Det är bara att ta för sig” sa Milou och tog fram en plastpåse full med burköl. Allting stämde.

Vi fem samlades i korsningen ovanför Snerikes, ovanför Palermo, ovanför V-Dala, nedanför Kalmars. Bara fem? sa Billie och förlorade hågen. Tidigare under kvällen hade han kommit fram till mig och viskat att han ikväll ska ut ur sitt skal och ha jääävligt kul! Nu när jag såg honom stå där, sårbar och ledsen inför sina killkompisar påmindes jag om varför jag tycker om honom. Han har en slags feminin manlighet som jag kunde ganska lite om men som jag i efterhand insett att jag letat efter länge. Trots mager uppslutning traskade vi mot Billie för efterfest. När vi rundade husbyggnaden återfick Billie geisten. Där utanför hans port stod nämligen sjutton kursare och ropade ”Billie! Efterfest!” Och sen var alla glada och fria däruppe på tredje våningen. Håkan Hellströms Valborg spelade. Ingen av mina andra vänner skulle ha satt på Håkan. Och inte jag heller. Men Uppsala var en ny giv. Runt halv fem stod jag, Jaques, Charlie, Tutta Rolf och en lesbisk tjej som vi kan kalla för Petra ute på balkongen. Det guldsuddiga morgonljuset hade börjat sin vandring upp längs gatans allé och svepte på sin väg in de prunkande silverasparna i sin slöja, tobaken från cigaretterna frasade som glödgande bronsstumpar. Allting stämde.
Då säger jag av någon anledning: ”Men alltså, ändå… det är ju hett när två tjejer hånglar... Va?... Varför tittar ni på mig sådär?”
Det blir tyst. Petra tittar ner mot gatan, sen ler hon artigt mot mig, tar ett bloss. En inre röst säger till mig att ta ett spadtag till. Det kan ju inte skada. Gör det! Så jag gräver:
”Vi pratade ju om sexualitetens nyck och mannens blick på kvinnan” fortsätter jag. Hallå, Jaques, du håller väl med om ansatsen? Att det är hett?”
”Dra inte in mig i det här”, skrattar han nervöst och släcker sin cigg.
”Charlie?”
”Asså jag… jag vet inte ehe?”
”Alltså jag menade bara…” ropar jag från min grop.
”Det är lugnt”, säger Petra och går in. Än idag byter jag skamset trottoar om jag ser henne gå mot mig.

Palermo, augusti 2019

Vad finns det inte att säga om Jaques, min närmsta vän här i Uppsala? Under våra första år umgicks vi mest själva, vilket var lite märkligt eftersom jag nästan varje gång jag cyklade in mot stan för att möta upp med honom tänkte ”Vad fan har vi att säga varandra egentligen?” Vi är väldigt olika, och mer olika idag än vad jag insåg då. Och det har gjort hela skillnaden (för att parafrasera Robert Frost). Vad har han inte betytt för mig, han som bemödar sig, han som inte distanserar sig med artigheter. Han som frågar när man inte orkar svara, ser en när man inte orkar bli sedd? Han vars ögonblickspassioner för det som fångat hans intresse för dagen eller veckan eller månaden smittar av sig på en, och man tänker att saker är möjliga, kvällen är möjlig, ja hela jävla livet är möjligt, på ett nytt sätt, ovanför de bekanta rädslorna och invanda sanningarna om vem man kan vara. Han som alltid har något att säga, och som det nästan alltid är intressant att lyssna på oavsett om det är bra eller dåligt, eftersom att han menar det han säger om än bara i stunden. Han som vågade säga att jag var en tönt som dansade ironiskt på dansgolvet, han som lyssnade och själv kan bli ledsen när jag är ledsen. Och i de små stunderna under småtimmarna, när vi dansat märkliga danser till E-Type på ett tomt Le Parc-dansgolv eller sjungit Kentas Just idag är jag stark på Etage framför fyra gubbar och en trött taxichaufför, då har jag tänkt att jag älskar honom. Det sa jag också till honom för någon månad sen på Palermo – krogen dit drömmar går för att dö − när han satt och babblade med några gemensamma vänner om Lacan eller Hegel eller om det kanske var det att han insett att Billie hade rätt, att The Square ÄR en kass film. Jag betraktade honom hursomhelst som jag gör ibland. Han pågår, mina vänner pågår. Jag såg mig själv utifrån, såg mitt liv i Uppsala utifrån, kände hur tacksam jag är över de här fem åren, över att jag blivit upphälld på nytt fler gånger än jag kan räkna. ”Jaques.” ”Aa?” ”Jag älskar dig.” Och det fick tyst på den jäveln. Åtminstone för en liten stund.  

Tack Lina, Sandra och Sigrid för att jag fick möjligheten att skriva för Ergo.